Prata om det

Alla borde prata om det.
Gråzoner.

Planering

Sysselsättningsgraden har slagit i taket.
Eller det har den väl inte, men det finns viss risk för att den gör det framöver.
Jag när en dröm om att en människa ska hinna vara familjemedlem, arbetstagare, förtroendevald och fritidssysselsatt på samma gång.
Hoppas den drömmen blir sann.
Jag vill nämligen inte behöva välja bort nåt.
Det måste gå.
Måste.
Lösningen sägs vara planering.
Jag suger på det.
Jag gillar spontanitet och frihet.
Voj voj.

Hästen är ett smalt streck.
Han har aldrig varit ens i närheten av fet.
Snarare har man jublat de få dagar hans revben inte skymtat fram under huden.
Den här hösten har det varit värre än nånsin.
Åtgärd?
Inköp av stuterihö med finfina värden och nedväxling.
Konsekvens?
Tom plånbok och förhoppningsvis en häst som inte kallar sig Kate Moss framåt jul.
Ridningen har funkat sisådär.
Han har varit ridbar för det mesta.
På kvalitets gick han hyfsat bra. Att han var spänd gick inte att göra så mycket åt, men på det hela taget så skötte han sig.
På "vanlig" tävling är han mindre trevlig.
Jag hoppas att hans beteende blir bättre med åldern.
Hans bästis Kossan sköter sig dock exemplariskt i nästan alla sammanhang. Möjligen att han kan få lite minuspoäng för glupskhet men det är nog allt. Kossan har blivit fin i kroppen och den tid när han kastade sig in i ridhusväggar och ridbanestaket är förbi. Han kommer slå underifrån. Ingen kommer vara beredd när kossan plötsligt kliver fram och slår alla med häpnad.
Heja Kossan Cowabunga!

Arbetaren

Jag jobbar igen.
Den första dagen var jag lite rädd.
Tänk om jag hade glömt hur man gjorde.
Den andra dagen kändes som semester.
På jobbet har man nästan egen tid.
Eller inte egentligen.
Att jobba nu är nästan samma som semester var förr.
Jo, men nästan alltså.
Samtidigt så längtar jag efter dem, hela dagarna.
Lars och Lovikka.
De två bästa människorna på hela jorden.

Kallare klimat

Det blåser kalla vindar.
Dels för att hösten är här och dels för att rasisterna slutligen klev in i parlamentet.
Jag sörjer det präktiga Sverige.
Ett Sverige där vi slog oss för bröstet och sa att här var minsann alla välkomna.
Ett Sverige där vi demonstrerade när någon skulle utvisas.
Ett Sverige där endast några få tokstollar tyckte sig vara lite bättre än vissa.
Plötsligt är det legitimt att säga: -Det är för många här och det kostar för mycket pengar.
Precis som om att om vi stängde gränsen så skulle vi plötsligt bada i gemensamma tillgångar, arbeten skulle finnas åt alla, all kriminell verksamhet vore ett minne blott och det blonda paradiset ett faktum.
Jo tjena!

Kantarellbegär

Igår var Malin och jag på äventyr tillsammans med hästarna.
Äventyrligast var det nog för Malin. Hennes häst är nämligen inte riktigt som andra.
Vi hade skrittat ungefär två minuter från stallet när Hellge gick ner på alla fyra och lade sig platt på buken. Ett skrubbsår på varje knä för Hellges del och ett något skrubbat kärleksförhållande Malin och Hellge emellan blev slutresultatet av den manövern. Turen fortsatte genom skogen och jag upptäckte dessa:


Nu på morgonen pep jag iväg tillsammans med moster Bettan för att hämta dem.

I övrigt har jag fortfarande sadelproblem och, än värre, usel ekonomi så läget förbättras förmodligen inte förrän 2016 eller nåt sånt.
Barnet kryper nästan och enligt alla förståsigpåare så försvinner eventuell övervikt då barnet blir mer aktivt.
Tänkte att det gällde ungen, men nu inser jag att det kanske är min chans att få bli lite mer slank och smidig.

Finaste fyraåringen

Vad är det som är så roligt med dressyr nu igen?


Mellanskritt


Vackre Blixt!


Han har hoppat idag.
Det gjorde han rätt bra.
Snälla Malin fotograferade.
Sånt är både bra och dåligt. Dåligt för att man upptäcker att det inte alls ser ut som man föreställer sig i huvudet att det gör. Bra för att man får se hur hästen ser ut under ryttare.

Blixten McQueen skördar framgång

Ja, det är faktiskt sant.
Efter bete och vila på ca tre veckor joggade han igång inför sin första start i fälttävlan.
Vi tränade alla tre grenar och det kändes bra veckan innan tävlingen. Enda minusposten var väl egentligen det faktum att Blixt beslutade att, för rättvisans skull, dumpa mig i vattenhindret under den sista terrängträningen innan starten.


Det var väl egentligen inte hela världen, men för självförtroendets del hade det kanske varit bättre om jag suttit kvar.

Dressyr och hoppmoment gick på lördagen.
Den stora fasan var att rida så illa att jag inte ens skulle få gå ut i terrängen på söndagen.
Dressyren var vinglig och spänd. Blixt var inte alls den avspända häst han kan vara, utan sprang mest och tittade eller dök ner på bogarna. Det skall dock sägas att han aldrig varit innanför ett dressyrstaket innan och han lyckades ändå sprattla till sig 57.5 % eller dryga 63 straff, vilket jag kände mig ganska nöjd med.

Hoppningen var ett kapitel för sig.
Blixt kändes fin och framåt på framhoppningen, jag gjorde bara tre-fyra språng och sen gick jag in. Även här kan man nog summera ritten som vinglig och spänd. Innan jag red hade jag oroat mig över att det var en del tittmoment på banan som vattenmatta, infångare i form av en man bärandes på ett barn (??) lådor och lite annat. Hindren var det minsta han tittade på. Han blev nästan förvånad varje gång det dök upp ett hinder framför nosen på honom, så han hoppade av bara farten. När jag lyckats hoppa åtta hinder av nio la hästkraken på en tvärnit då han fick syn på parkeringen mittemellan två jordvallar. Då tänkte jag att fälttävlanskarriären var över och att det var dags att skola om till western eller annan valfri, mer markbunden, gren. Som tur var lyckades jag trycka på honom tillräckligt för att han skulle kravla sig över sista hindret också, utan att ha fått en vägran. Summan av ritten blev 4 fel, ett riv på tvåans oxer som han hoppade stillastående eftersom han kollade på publiken brevid banan just då.
Det var verkligen så långt ifrån en bra runda man kan komma, men det räckte för att få komma ut på terrängen på söndagen.
Söndagen ja.
Hällregnet från helvetet.
Jag fick åka utan hästskötare till Bollnäs, inget idealläge men det var det eller inte rida alls.
Lyckades lura stackars Sara Idén med mamma och hålla i den något uppskruvade hästen medan jag fick på sadel och allt annat krafs.
Framridningen var en mardröm.
Överallt på åkrarna runt om på banan syntes paraplyer.
Naturligtvis, det hällregnade ju som sagt.
Problemet var bara det att Blixt inte hade tid att värma upp, han var tvungen att hålla reda på alla paraplyer.
Jag kände att utgångsläget var i sämsta laget och försökte peppa mig själv och tänka "han är fyra år, du kan inte begära att han ska klara det här med mindre än en uteslutning".
När det närmade sig min start började adrenalinet pumpa och jag gasade på en sista gång över kulverten på framridningen.
Starten gick bra, han pep iväg utan problem men backade av väldeliga mot första hindret. Hjärtat i halsgropen.
Men han hoppade.
Sen fortsatte vi i samma stil runt hela banan.
Blixt väldigt försiktig mot hindren men aldrig en tvekan, hoppade gjorde han.
Vattnet var absolut inga problem och rätt vare var så var vi i mål.
Jag lipade som en barnunge över den underbara lilla hästen som kravlat sig runt.

Slutresultat: 7:e placering, en Bachosåg och en Hubertuskapson i pris.
Mäkta nöjd!

Underbara Skåne

Vi for en onsdagskväll.
Lovikka somnade så snart vi passerade Söderhamns stadsgräns. Efter ca 2.5 mil fick jag min första känning av förkylning. Det killade till i halsen och sen gick det utför. I Örebro blev jag tvungen att inhandla den första laddningen nässprej och Alvedon. I Jönköping väckte jag Lovikka för ett blöjbyte och mat. Som den mönsterbebis hon är, somnade hon sedan snällt om igen. Och jag kände i närheten av Vaggeryd att jag snart skulle somna jag med. Så vi stannade och sov en timme på en rastplats. Tesa sov redan och fortsatte med det tills vi kom till Hässleholm. Där byttes vi av och tog oss till Dalby. I det lilla centrumet inhandlades mer mediciner till mig och vin för att muta värdfamiljen med.
Värdfamiljen ja.
Om man kunde ansöka om att få bli adopterad skulle jag bums göra det.
Utan att fråga Värdfamiljen, för de skulle säkerligen inte vilja adoptera en överviktig, viktigpetter med skitviktig uppsyn som dessutom har en vidhängande bebis vid namn Lovikka. Till råga på allt hade den tjocka viktigpettern mage att ha med sig en rar men hästointresserad vän.
Vi fick bo i ett underbart hus, mitt i Skåne precis intill Värdfamiljens egna huvudkvarter.

Dagarna susade sedan förbi i ett huj.
Vi hann knappt märka att vi var där förrän det var dags att åka igen.
Men trots denna allt för korta vistelse var det många grejer vi kunde pricka av från skånelistan.
Exempel på vad vi hann göra/se:

• Konstant inmundigande av utsökt mat
• Beundra Ellenpappans frisyr
  
• Se Sverige vinna superligaomgången i Falsterbo
• Svettas
• Lipa en skvätt när Rolf-Göran Bengtsson satte den andra nollan med Casall La Silla
• Klappa hästen Ralph
• Undra över vad Ellenmamman menar med övervikt
  
• Suga på leksakshästen Ralph (Lovikka)
  
• Sno Ellenbebisens leksaker, alvedon och möbler (Lovikka igen)
  
• Bestämt men varsamt utvisa Ellenpappan från sitt eget hem under VM-finalen i fotboll eftersom det fanns andra intressen som ville se eftersänd GP-hoppning från Falsterbo på tv.
• Konstatera att Ellenbebisen förmodligen kommer bli prima ballerina med tåspetsdans som paradgren.
  
• Suktande bila förbi Flyinge
• Beundra Tornesch 1042, spänstig som en tiger
  

Det gjordes betydligt mer än så, men mycket av det skedde i någon sorts förkylnings och nästäppt dimma, så minnet sviker en aning.
Slutligen var det dags att fara vidare.
Vi skulle norrut mot Halland och shoppingmeckat Ullared.
Hurra!
Semestertid är den bästa tiden för ett besök där. Inte.
Men vi shoppade pliktskyldigt och trivdes så gott vi kunde i myllret.
Bästa köp?
Ingen aning.
Onödigaste köp?
En grön bordsfläkt.

Det var underbart att komma hem.
Underbart att få rida den älskade hästen igen.
Underbart att hästen tagits omhand av av Malin.
Tack Malin!

Jag vill inte blogga

Jag vill åka nu.
Söderöver.
Öppna landskap och slutna sällskap.
Jag vill ha omväxling.
USB-minnet innehållande säsong 3 av The Sopranos krånglar.
Denna vecka har vi således inte sett så mycket av den varan.
Det gör inte så mycket för det är fint väder och Lovikka är glad, nästan hela tiden.
Jag är trött, nästan hela tiden.
Lars har semester från och med nu.
Mycket att stå i innan resan.
Staket skall fixas.
Transport skall tvättas
Hästar skall flyttas hem.
Hö skall bergas.
Ekonomin skall oroas över.
Myggbett skall klias.
Och så fortsätter det, i en enda lång evighetshistoria.
Hej liv!

Sommarblogg

Sommarbloggandet är lika med nästan inget bloggande alls.
Nu är nog inte min blogg särskilt banbrytande och intressant i vanliga vinterfall heller, men just nu finns liksom inget av intresse att knacka ner i text.
Tänkte att jag gör det ändå, så att ingen tror jag hittar på för att slippa.
En typisk dag kan se ut så att vi vaknar runt åttarycket.
Lovikka äter, gurglar, skrattar, bajsar och somnar om.
Mamman gör ungefär samma sak.
När Lovikka vaknar för andra gången brukar hon äta igen och sen gör vi följande:

• Tittar på ett avsnitt av Sopranos. (Jag erkänner att jag inte sett ett enda avsnitt förrän nu och nu tänkte jag se alla sex säsongerna.)
• Åker till Blixt och hans nya bästis Tolle på betet och kollar så de står på alla fyra och inte är helt sönderbitna
• Går ner på stan och tar en fika i glada vänners sällskap

Det är vad vi har på agendan i dessa dagar.
Inte särskilt intressant alls med andra ord.
Det är mycket märkligt att inte behöva åka till stallet varje dag.
Som tur är ska Malin med familj blåsa till Orsa ett dygn, så då ska jag få släppa ut kossan och hans vänner.

Jag blir irriterad på bröllopet.
Mycket mer tänker jag inte skriva om den saken.

Blixt fick gå för Maja måndag - tisdag.
Måndagen skötte han sig över förväntan.
Tisdagen blev han fort trött.
Jag borde kanske inte ha varit med två dagar.
Att han tog något till sig under tisdagen är tveksamt.
Lätt att va efterklok.
Nu ska han få vila.
Vila och äta, det är vad mina närmaste gör dessa dagar.
Förutom Lars, han jobbar på som den trogna och lojala typ han är. Dock när han en inre längtat efter att få äta och vila.

Rådlös - jag har inte råd.

Föräldrarledighetspank är vad jag är.
Jag sliter och räknar och försöker lägga pengarna på det allra viktigaste, ändå är de slut hela tiden.
Det är inte billigt att rida och träna en häst.
Jag fattar inte hur andra har råd att hålla igång flera.
Men jag ska inte gnälla.
Det är ännu dyrare att ha en sjuk, halt eller lytt häst.
Just jämt vad dom andra hästarna i stallet är. Aldrig kan jag och Malin rida ut och vara så där somriga och mysiga som vi har föreställt oss att vi ska göra. Helst barfota (vi) utan sadel (hästarna) med håret böljande bakom oss (både vi och hästarna) skulle vi ju mysa iväg oss i skogen. Nähepp, det gick minsann inte för sig.
Så jag och Blixt vi tragglar vidare i vår ensamhet.
Och Hellge han har gummistövel...

Helgen som gick var det dags för tävlingsdebut för Blixt.
Han skötte sig utmärkt, för att vara han, på tävlingsplatsen.
Inne på banan var han rätt okej också.
Eller han tittade och upptäckte allt möjligt som inte hade med själva hindren att göra, men väl framme vid hinder så hoppade han. Utom murplanket, det var han tvungen att titta på en gång, sen kunde han hoppa det också, om än ganska tveksamt. Allt tittande gjorde att han inte kom runt på första försöket, men när jag red om så gick det.
Jag var missnöjd först.
Men sen tänkte jag efter.
För att inte ens ha kunna befinna oss på samma ställe som andra ekipage, hinder, publik, speaker, barn, hundar, bilar, transporter var och en för sig så skötte han sig väldigt bra när allt fanns på ett och samma ställe samtidigt som han skulle prestera.
Han gjorde ju det han skulle, fast inte på direkten.

Bollnäs har en fälttävlan den 24-25 juli, då vill vi vara med.
Så nu ska här nötas på alla tre momenten fram till vila och bete, för att efter Falsterbo trimma vidare. Det är den nuvarande planen.
Falsterbo ja.
Det kommer bli en mycket blandad historia.
Lycka och trevligheter eftersom jag både ska få träffa Ellenfamiljen och se Superligan live.
Fattigdom och elände eftersom jag inte kommer kunna shoppa besinningslöst.
Det är inte ett dugg synd om mig egentligen men det hade varit fulländat att få besöka Falsterbo och kunna shoppa ordentligt på samma gång.
Fast, just ja, jag ska ju få åka till shoppingparadiset Ullared veckan efter, så då får jag väl slå klackarna i taket där istället, på budgetnivå.
Good deal!
Skåne och Ellengänget: Here I come!

Gnäll

Det kan verka som att det kommer mycket gnäll nu.
Det är riktigt, det kommer gnäll.
Hellge, sportkossan, flodhästen, clownen, Blixts bästa vän i hela livet är sjuk.
Den arme stackaren har varit, mer eller mindre, knackig sen förra hösten.
Den 17 oktober var han och Malin med och tränade hoppning och det kändes inte bra tyckte Malin så det blev veterinärbesök och påföljande behandlingar i framkotorna. Han var ur spel fram till i januari när Malinka försiktigt började sätta igång honom. Sen dess har han funkat så där. Men någonstans har hoppet ändå funnits och på slutet har han växlat upp och visat både vilja och, hm nåja, en aning spänst.
Sen dök den upp - fången.
Som en våt, äcklig och orättvis orm slingrade den sig runt Hellge.
Innan vi ens hunnit släppa dem på gräs.
Innan Hellge ens har hunnit rulla sig i sin favoriträtt för att få sina klädsamma, gröna sommarfläckar.
Så nu står han där, i sjukhage och tuggar halm.
Hästen som har som största intresse i livet att äta.
Den raraste, hungrigaste lilla fyraåriga skäck man kan tänka sig.
Han ska alltså stå på grus resten av sommaren och tugga bark.
Blixt måste åka på bete med nån annan lirare som han inte känner, visserligen blir dom säkert bästisar, men det är inte lika roligt utan kossan.

Blixt själv har haft ledigt tre dagar.
Han har skött sig så bra på slutet och senast på hoppträningen i Bollnäs var han också riktigt skötsam. Ikväll tänkte jag ge honom en liten omgång igen för att få honom i lagom trim till tisdag då det är träning igen.
Om allt går som det ska och känns rätt så ska han eventuellt få debutera i hoppning nästa helg. Men det ska kännas rätt först.
Jag vill att han ska få en bra upplevelse och inte en massa stress.
Resultatet är inte viktigt, utan hur det går att vara i sammanhanget.
Vi får se hur det går.

Lovikka har slagit nya gnällrekord på egen hand.
Hon kör en harang varje eftermiddag, även om det inte är skrik och panik så kan det vara påfrestande att kånka runt på en åtta kilo tung Buddha look-alike, kånkandet är nämligen det enda som får tyst på henne.
Så mamman kånkar.
Ibland med sjal, ibland utan.
Men alltid lyssnandes på en massa mer eller mindre bra musik.
I går återupptäcktes Snap. Mer eller mindre bra låter jag någon annan avgöra.
På ett ögonblick skickades jag raka vägen upp på Folkans skoldiscodansgolv och testade lite danssteg som var inne under högstadieåren.
And hell yeah, I still got it!

Nu ska jag rota fram lite Londonbeat och gnussa luggen och sen ska Lovikka och jag dansa tryckare till White Lion - When the children cry
Passande nog.

Jag fyller år idag.
Jag gillar det inte alls.
Inte för att jag är rädd för att bli äldre, utan för att jag har svårt att hantera gåvor.

Blixts föregångare Paparazzi var en födelsedagsgåva av stora mått.
När jag fyllde 30 så fick jag denne halvblodsvalack, i Örebrotrakten hittade jag honom.
Han var ca 180 cm i mankhöjd och ovillig till ansträngning.
Men han var min.
En demolerad transport och något år senare var jag tvungen att inse att den stora 800-kilos nallebjörnen inte skulle bli någon fälttävlansstjärna. Inte heller tänkte han briljera i hoppning, ens på lokal nivå. Efter mycket vånda och lite beska kommentarer från tränare G bestämde jag mig således för att sälja honom.
Jag hade sån tur, och han med, att det var en helt fantastiskt underbar tjej som köpte honom och som älskade honom för den han är. Inte som jag, som älskade honom mer för vad han kunde ha varit om han hade lagt manken till och ansträngt sig.

Äh!
Nu ska jag sluta nostalgisera och köpa biljetter till Falsterbo.

Blixtbantning

Vardagen är åter här och euforin från torsdag och fredag har lagt sig.
Blixt har haft ätstörningar då vi fick nytt hö, tråkigt men som tur är så går det över på ett par dagar. Den arme stackaren behöver de få kalorier han kan få i sig.
Synd att en annan inte begåvats med samma typ av ämnesomsättning.
Det går att trycka i han exakt hur mycket mat som helst och ändå är han smal som en sticka.
Hans gode vän Hellge däremot, en svällande tunna av sötaste slag.

Revansch och lycka!

Idag var det så dags för den andra träningen.
Efter gårdagen kände jag mig ganska moloken och ställde in mig på att det skulle bli ännu en träning i att kunna vara i grupp med andra hästar.
Malin hade som vanligt den goda smaken att agera som världens mest effektiva och välorganiserade groom. Jag konstaterade redan igår att vatten och bank kanske skulle bli svåra att övervinna denna helg, men tänkte ändå att det kunde vara idé att göra dem "till fots" innan själva träningen började.
Så i djupaste lera och det blötaste gräs som går att föreställa sig traskade vi ner till banken.
Blixt var iklädd sin utrustning och en mindre klädsam anspänning.
Döm om vår förvåning när han helt sonika traskade upp och ner på banken som ingenting.
Jag tänkte att det var ju bra, men säkerligen kommer han ju vägra gå ner i vattnet.
Icke!
Hästen knallade glatt fram och tillbaka i vattnet efter mig.
Så då var det bara trappan kvar.
Den skuttade han ner för innan jag ens hade bett honom, så jag fick kliva ner efter honom istället för tvärtom.
Nåja, det var väl en sak om han gjorde det i grimskaft, men med mig på ryggen skulle det säkerligen inte vara lika lätt...
Pyttsan!
Blixtponken forsade fram hela träningen och tvekade inte på nåt. Han hoppade ALLT.
Så fin.
Så tuff.
Så himla energisk och härlig.
Han är ju ändå bara fyra år och har aldrig varit ute på terrängen tidigar, så hade det inte gått idag så hade nog ingen, utom möjligen jag då, tänkt att det var särskilt konstigt.
Men han gjorde det så bra.
På slutet hoppade vi runt en hel bana innehållande alla "svårigheter" plus några hinder han inte hoppat tidigare.
Vi är bäst!
Malin är bättre ändå, för utan henne fick jag inget vettigt gjort.
Hoppas trisslotten jag köpte idag ger klirr i kassan så jag kan bjuda Malin på solsemester med fri massage varje dag, för det lär hon behöva efter att se efter mig eller mitt barn hela dagarna.


Banken



Vattnet



Litet upphopp


Stockhinder

Överlevnad - en grann konst

Jag tränade terräng idag.
Det var den allra första gången för Blixt, hmpftonde gången för mig.
Blixt var laddad, men udden hade slipats ner en aning med hjälp av framridning hemma innan vi for till terrängbanan. En överlevnadsåtgärd från min sida. Jag vet nämligen hur otroligt upphetsad Blixt blir vid åsynen av andra hästar som färdas i ljusets hastighet på öppna fält.
Men även om udden var av så var han ändå pigg och rask.
Så pass att jag fick en notering på avramlingskontot. Hur det gick till bör kanske beskrivas av nån som såg det, men han stod på bakbenen på pass att stigbygelkrampan löste ut och jag tappade stödet där. Sen tror jag att nån form av krampaktigt kramande av Blixts bakdel ingick i sekvensen innan jag slutligen fick tugga gräs.
Innan det var färdigt hoppade vi dock en slinga med flera lättare hinder och det gjordes ganska bra.
Nedhopp från bank och vattenvadande är inget som Blixt har nåt till övers för, men det kanske kommer.
Imorgon ska vi "påt igen".

Wish me luck!

Fler män tack!

Det behövs fler män som inser att problemet inte är reserverat för den andra halvan av befolkningen.

Läs gärna här!

Kongress

Vi hänger på kongress hela helgen.
Det är ganska kul.
Det är ganska härligt.
Det är vid vissa stunder också ganska tråkigt.
Då kan man passa på att knäppa kort.

Ikväll har Malin och jag tillsammans med kossan och åsnan varit ut på en helt underbar långtur.
Välkommen vår och lycka!

Magnus Betnér är en fiffig person.

Läs bara vad han skriver om Svergiedemokraterna.

Jag funderar på det här med schizofreni och hästar, om det är kompatibelt.
Min häst verkar nämligen vara en typ med flera personligheter.
Ena dagen galen med svansen på ryggen och maximal spänning i alla muskler.
Vad man än gör från ryggen får man inget gensvar.
Andra dagen en mycket avspänd och fin häst som lyder sin ryttares minsta vink så gott han förmår sett till hans unga ålder och utbildning.
Tredje dagen ett mellanting av ovanstående.

Idag fick den gode Blixt åka till ridskolan och vara på uteridbanan. Den miljö som orsakade beteendet i alternativ ett senast. Idag blåste det dessutom full storm. Ett störningsmoment mindre var att Blixt var ensam häst på plats. Det är bra ibland.
Malin var med som hinderbyggare/nanny/groom/chaufför/hejarklack.
Eftersom jag nu bestämt att det är färdigjamsat så var jag från början noga med att han skulle svara framåt och gå dit skänkeln visade. Det funkade faktiskt riktigt bra.
Jobbade lite med bom på marken och litet kryss och avslutade med att hoppa en liten oxer med hjälphinder, funkade bra men inte så mycket mer.
Det känns att han är beroende av en tydlig marklinje och jag skulle önska mer sug mot hindren. Kanske lite terrängträning kan göra susen för bjudningen?

Blixt får VG på sitt uppförande idag och G på sin hoppning.
Själv får jag nog ungefär samma betyg.

Malin däremot hon får MVG på allt!

Inte så roliga snuttar, men ändå snuttar

Efter att sportkossan demolerat stallets gemensamma täckesbestånd förra lördagen har hans popularitet sjunkit en aning hos oss i den närmsta kretsen. Dock har han blivit något av en kändis på Facebook och via diverse bloggande människor.

Idag har han och Blixt haft sitt hingstutsläpp a'la Wången.
Något som uppskattades mycket.
Blixt ska passa på att njuta, nästa gång jag rider är det hårdkörning och disciplin som gäller.

Än en gång är jag sur på Blixt.
Fast jag orkar inte redogöra för varför.
Ska testa gårdagens tränartips som innebär no more mr Nice Guy.
Utvärdering kommer senare.

Annars har inget världsomvälvande hänt här hemma.
I morgon är det 1:a maj och jag kommer inte hålla nåt brandtal i år tyvärr.
Även om jag borde.
Det är dags att byta regering.
Det är dags att alla människor får känna sig värdefulla igen.
Det är dags för lite mer empati.
Det är dags för en rödgrön regering och en färgsprakande politik som inkluderar alla människor.

Heja heja!

Lisen

Läste precis på twitter att Lisen Bratt-Fredriksson lämnade ungarna på dagis iförd vita ridbyxor. Hon är på väg till Henriksdals Springtour.
Så ska jag också göra sen.
Förutsatt att jag kommer i byxorna i fråga.
Förutsatt att jag bor nånstans där man kan tävla på vardagar.
Förutsatt att jag har miljoner på kontot som bara väntar på att bli spenderade på tävlingshästar.
Förutsatt att alla önskedrömmar slår in.
Gärna lite världsfred och slut på svältkatastrofer också när jag ändå håller på.
Eller det kan få gå före allt ovan.
Heja mig!

Sportkossan

Sportkossan har ont i ett ben.
Men inte har han tråkigt för det inte.

Så här fint hade han gjort på stallgången, lagom tills matte Malin dök upp på för att fodra på söndagsmorgonen.
Blicken säger allt.

Min egen åsna har förvandlats från just det till en fantastiskt härlig häst.
Eftersom hans bästa sportko har ont i ett ben och inte kan hänga på ut i skogen så har det blivit en del ridbana den gångna veckan. Verkligen inte optimalt, men vad gör man när hästen inte går längre än till grannhuset utan sällskap?
Jo, man trimmar dressyr. Kanske inte heller helt optimalt för en adrenalinjunkie som jag, men som vi alla vet, helt nödvändigt.
Blixt är mot alla odds, eftersom han har sitt eget huvud emot sig, en mycket rid och formbar individ med talang för det där med bensprattel och springa i sidled.
Och jag som inte har nån lust att tränga på mig dressyrkavajen och skumpa runt innanför det låga vita staketet. Jag vill ju susa fram över vidderna och flyga över fasta hinder. Visserligen behöver man de där dressyrkunskaperna för det också, men jag tvivlar på att han kommer susa så värst mycket utan sportkossan som draghjälp. Och i nya TR hittar jag ingenting om att sportkor är tillåtna i utrustningen under terrängmomentet.

Malin

Malin är bäst!

Blixten McQueen

Han har varit relativt billig ett tag nu den gode Blixt.
Igår fick han gå ett mycket lätt pass utan större krav hemma i paddocken. Dessutom utan longering eller annat sinneslugnande innan. Han skötte sig hyfsat.
Idag kände jag mig lite lätt lösgjord i sinnet och packade in Lovikka, Malin och Blixt och begav mig till ridskolan.
Första övningen blev lite longering i kapsonen vilket Blixt tyckte blev tråkigt snart nog.
Vi repeterade lite ledarskap, visserligen kvar på linan, men ändå funkade det väldigt bra.
Så jag satt upp.
Plötsligt var hästen spänd som en fjäder igen.
Han ville absolut inte gå ut i hörnen och vi hade en dust när jag sa att han fick så lov.
Jag vann.
Vi jobbade länge i skritt och inte förrän han började kännas avspänd och något så när avslappnad i skallen gick vi över till trav och lite galopp.
Jag har länge känt att det här med skänkelvikning aldrig kommer funka med min tjuriga åsna. Och visst hade han sina åsikter idag, men det gick tillslut och det gick dessutom riktigt bra. Jag fick några glimtar i spegeln och det var inte alls så tokigt.
Dessutom kändes galoppen mycket trevlig, han galopperade på framåt istället för uppåt som han gärna gör då och då.
Allt detta sammantaget gjorde att jag fick en så bra känsla.

När jag var nöjd satt Malin upp en stund.
Hon har ridit honom en gång tidigare i ca 3 minuter.
Idag red hon både trav och galopp och det såg riktigt bra ut.
Han är snygg Blixten McQueen.
Snygg som fan.
Idag är han dyr.

Jämmer och elände

Jag är tjock
Hästen är olydig
Min ekonomi suger fuktig dingopung
Jag kan inte rida längre
Snart kommer hösten

Å andra sidan

Bebisen är underbart vacker och härligt gosig
Mannen är underbar och bästa mannen i hela världen
Vädret är härligt

Att inte gräva ner sig

Åsne-Blixten ligger på minus.
Jag gör allt för att hålla modet uppe och motivationen på topp.
En del i detta var att byta fokus för en stund, att göra nåt annat.
En tanke är att ledarskapet funkar ganska bra på marken, ibland kanske ska tilläggas, och att det gäller att få det med sig upp på ryggen.
En repgrimma, en väldigt plaskig paddock, en Malin som barnvakt och rådgivare, en Lovikka som publik och en matte med hål i skorna var vad som behövdes för att inleda ledarskapsskiftet.
Ja, åsnan själv också naturligtvis.

Mr Blixton är en förutsägbar individ, eller också inte. Vi har övat en hel del med ledarskapet tidigare, han kan det bra, men blir så fort uttråkad och hittar på nåt eget när matte bara upprepar gammal skåpmat.
Han kan nästan övningarna innan de har presenterats för honom.
Nytt för dagen var ett dressyrspö med en plastpåse i änden och jag tänkte att detta kommer att ta tid eftersom Blixt varken gillar spön eller prasslande påsar.
Men se när det har legat morötter i påsen så är det annat.
Jag fick, redan från första försöket, gnussa honom överallt med denna manick. Inte ens öronen eller ansiktet innebar problem.
Jag flyttade honom lite hit och dit och sedan gick vi över på inkallningen.
Fungerade jättebra en stund.
Sen rymde han.

Vad vill jag med detta?
Jag vill få honom med mig.
Att han ska tycka att det vi gör är intressant och att han ska acceptera att jag bestämmer.
Gör han det?
Ibland.
Men det är tydligt att han förstår, vilket är positivt.
Det är också tydligt att han hellre vill bestämma själv.
En tredje tydlig grej är att jag inte riktigt ger de signaler jag borde alltid och det blir förvirrande för honom och det försvårar allt.
Man kan inte vara perfekt jämt och det måste jag väl inse att inte en fyraåring med myror i brallan inte heller kan.

Roligast i helgen var tremänningsträffen. Livia och Lovikka hade dejt på mysig fluffig filt.
Livia är född sista oktober och Lovikka kom den 30 januari.

Hopplös

Mäktigt trött på hur dåligt hästen och jag kommunicerar för tillfället.
Fast jag vet att han vet vad jag vill, så gör han tvärtemot.
Tänkte försöka avdramatisera förra helgens spektakel i Ringnäs genom att följa upp under lite lugnare former.
Allt jag begärde var att han skulle hoppa två kryss efter varandra.
Två (!!) kryss.
Låg höjd.
Mycket låg höjd.
Han gjorde det knappt.

Usch vad usligt det känns.
Jag vill gråta.

Castro - en slagen hjälte

Castro kom hem och såg konstig ut igår på eftermiddagen.
Jag tänkte att jag väl varit så självbebisupptagen på senare tid att jag faktiskt inte tänkt på hur han ser ut och pysslade vidare. Sen tittade jag på han igen. Han såg inte klok ut.


I vild panik ringde jag Malin som råkade befinna sig i närheten av veterinärmottagningen, så hon kollade att de hade öppet, innan hon tryckte plattan i mattan och kom hem till mig för att sköta bebisen medan Castro och jag begav oss till akutmottagningen.
När veterinären undersökte den något stukade kattkillen så hittade hon kattklor i skinnet och ett stort sticksår i läppen. Därav den hamsterpuffiga kinden.
Så nu matas han med antibiotika och familjen Hildén/Nylander blev ca 1300:- fattigare på ett jävla kattslagsmål.
Gomiddag!

Trötthetens våta filt

Den ligger över mig.
Men inte på grund av mitt barn som håller mig vaken och den obligatoriska småbarnssömnbristen.
Icke.
Det är min häst som gör mig matt och ger mig en grå uppsyn och eventuellt några grå hårstrån för att kröna min urlakade skapelse.
Som bekant gjorde han ju en liten snabbvisit på SORF under påskhelgen för att få smaka på att vara i stimmiga sammanhang.
Det gjorde han då förvånansvärt bra.
I går skulle han få göra samma sak i Ringnäs.
Det gjorde han förvånansvärt dåligt.
Long story short:
Enligt Blixts bestämda uppfattning var det för stimmigt, för små ponnyer och för lång väntetid.
När det slutligen blev dags att hoppa så ville han sköta allt själv.
Han gick in i botten på ALLA hinder för att sedan hoppa kassaskåpssprång över dem.
Detta resulterade i att han vackert fick stå ut med att bli dragen i munnen i varje språng och att jag blev sur som ättika. Som kronan på verket brallade häståsnan av mig efter sista hindret så jag tjongade huvudet i backen och pH-värdet i mig sjönk om möjligt ännu mer.

Jag är fortfarande sur och tänker inte analysera denna usla ritt och Blixts och mitt gemensamma ansvar för denna misslyckade dag.
Jag är bara ytterst tacksam för att alla andra som befann sig på stället stod ut och inte arkebuserade både mig och hästen på plats, för som vi uppförde oss förtjänade vi nästan det.

Hoppas det snart kommer fler tillfällen då vi har chans att skämma ut oss.

Önskelistan uppdaterad

• Hästpsykologiexamen
• Nytt intresse
• Mindre ont i huvudet
  

Önskelista

• Trissvinst på 5 miljoner i månaden i 50 år
  
• Viktförlust på 15 kg
• Gratis tandvård för alla
  
• Träningsmotivation och tid
• En kock som jobbar hemma hos mig och lagar god och omväxlande mat
• En ny/nästan ny hästtransport, helst ett UME-släp
• En pannkakstårta med blåbär
• En fin märr som är dräktig med en fin hingst
• En sjujävla fest
• Världsfred
• Rödgrön valseger

Kontakta mig om du kan bistå mig med något av ovanstående.

Hästpåsk

Hästaktiviteterna har varit av varierande standard de senaste dagarna.
På onsdagen kastade jag in Lovikka hos Malin medan jag själv fortsatte till stallet, där jag kastade in hästen i transporten och tog sikte på Ringnäs. Väl där fanns en hel del saker att koncentrera sig på som inte hade med matte eller ridning att göra. Blixt var som vanligt lätt på foten och for runt en del men allt som allt blev det lite trevlig ridning så snart han lyckades slappna av i huvudet.

Torsdagskvällen red vi ut. Underbart att kunna rida på kvällstid och ändå ha dagsljus.

Igår red Malin och jag ut i solskenet.
Vi begav oss runt Östansjö och trots att vi korsade både väg 50 och E4:an så skötte sig hästarna faktiskt riktigt bra. Visst taktades det en del och visst var det väl Hellge som fick gå först för det mesta, men på det stora hela så var det rätt kaxiga 4-åringar som trippade vägen fram.
Ända tills vi kom till bommen.
Vägbommen från helvetet.
I vanliga fall är det gott om utrymme att slinka förbi bommen på sidan. Nu var det dock fullt med snö på båda sidor om den. Ingen av hästarna hade tänkt prova gå förbi. Ingen av mattarna hade tänkt ge upp. Blixt gjorde små tappra försök och var nästan på väg förbi flera gånger, men bestämde sig för att det nog inte var nån vidare bra idé trots allt. Malins sportko gjorde samma sak och vi turades om med att låta nötterna stå och trampa för att sedan ångra sig.
Tålamodet tröt och blodsockernivån var på noll när genombrottet kom och Hellge hjältemodigt sög in magen och smög förbi.
Trodde nån att det skulle inspirera Blixt till att gå förbi så kan jag meddela att så inte blev fallet. Istället förvandlades han allt mer till en åsna mitt framför mina ögon och alla härliga intryck av ridturen som varit så bra fram till dess var som bortblåsta.
Precis när jag var på vippen att bara släppa tyglarna och ge häståsnan en klapp på rumpan i riktning mot soptippen (bommens närmsta granne) så kom jag på den briljanta idén att backa honom igenom "hindret". Det gick faktiskt och sedan kunde vi rida hemåt, jag med stukat självförtroende och dålig smak i munnen efter att ha blivit så sur på hästen och Hellge med ett vackert balltramp.
Malin och Blixt var relativt oskadda.

Lördagen skulle firas traditionsenligt med påskäggshoppning på klubben tillika premiär i "tävlingssammanhang" för Blixt. Vi skulle delta i den svindlande klassen 60 cm och det var vi och b-ponnys på framridningen. Jag gissar att många mammor fick smärre hjärtstillestånd när Blixt skuttade runt på framridningen, han blir lite bakskygg och lätt i baken vid anspänning (HÖG anspänning en sån här gång) och när det så svischade små ponnys bakom rumpan hela tiden var han såklart lite extra på tårna.
Min tanke med det hela var att han skulle få vara i sammanhanget.
Med tanke på hans känsliga sinnelag (kan han vara nervklen på riktigt?) så är det mycket intryck som skall hinnas med att tas in en sån här gång.
Exempelvis är han rädd för läktaren i vanliga fall, särskilt om det finns folk på den som kanske pratar och rör på sig. I går var det nästan fullsatt så jag räknade inte med att han skulle ens gå i närheten. Likaså är han ganska sugen på att hänga med de andra hästarna vilket kanske skulle skapa problem när han skulle vara solo inne på banan. Lägg där till speaker i högtalarna, diverse viftande barn, hundar, barnvagnar (inklusive min egen), påskägg, godispapper och så vidare. Med andra ord hade jag inga större krav och var beredd på att inte hoppa alls om han skulle kännas för spänd.
Men vi kom faktiskt runt.
Det var allt annat än snyggt.
Det var väldigt vingligt.
Det var stötigt.
Jag drog honom i munnen vid nåt tillfälle när jag hamnade efter honom i språnget.
Men det var felfritt.
Han gjorde det jättebra trots allt runt omkring och den något saktfärdiga piloten.
Mattehjärtat svämmade nästan över av kärlek till den ystra och envisa bruningen.
Nästa gång får det bli lite mer höjd.
Det kanske skall tilläggas att detta förmodligen hade varit omöjligt att genomföra utan uppbackning av Team Persson/Westlund.
Eftersom Lovikkapappan went MIA så var det liksom två bebisar som skulle ut på tävling. Men med ett mycket gott teamwork så gick det ursmidigt och Lovan trivdes så bra i sin vagn som rullades av olika medlemmar ur teamet.
Juniormedlemmarna rullade dessutom Lovan hela vägen hem till Team P/Ws klubbhus efter tävlingen medan jag for tillbaka med hästbebisen.
Jag fasar för det entourage som kommer att behövas när vi ska tävla på riktigt, om det är detta gäng som krävs för en fjuttig liten klubbtävling hemmavid.
Hästbebisen var märkbart trött efter denna mycket lätta fysiska ansträngning som mest tröttat ut hans söta lilla huvud.
Det blir en mellandag nu innan det är dags för unghästhoppträning igen på måndag.
Då får Lovikkapappan se till att vara på plats så jag slipper ringa in hela byn för stöd och hjälp.

"Bäst att ta i utifall bommarna bits"

Lillvargen ylar i skymmningen

Lillvargen kan skrika.
Ordentligt.
Länge.
Oroväckande länge.
Kriminellt länge.
Föräldrarna-blir-osams-länge.

Jag förstår nu varför småbarnsföräldrar kan se hålögda och apatiska ut.
Varje kväll framåt 19-snåret drar lillvargen igång. Hon ylar, äter, ylar, rapar, ylar, ylar, ylar och ylar. Enstaka avbrott kan förekomma, exemepvis om vi poppar igång Electric Banana Band och Pirayalåten. Aldrig trodde jag att jag skulle vara så tacksam för Klasse Möllberg och hans band.

Plötsligt händer det!

Äntligen

Jag var nervös innan.
Nervös för att vildhästen skulle försöka imponera på alla närvarande genom att utföra hela sitt register med bock/bakutsprång och en och annan bakbenstango.
Som tur är så har jag och mästargroomen Malin varit med förr och vet att detta kan inträffa så vi var ute i god tid.
Först på plats longerades Blixt inne i ridhuset medan de andra anlände och fotfolket byggde. Inga större krumbukter då.
Tacknämligt att se att flera andra unghästar också linades i samma syfte. Att jag inte är den enda med sprallig och smidig spelevink.
Själva uppsittningen gick utan större mankemang och sen flöt det på rätt bra.
Blixt var visserligen mycket ivrig att visa för mig hur smidig och vig han är, men inte värre än att jag satt kvar med livet i behåll. Det är häftigt att sitta på en häst där man känner hela ryggen rulla under sadeln i varje språng över hinder.
Det finns mycket att justera, styrning, tempo, lydnad och lösgjordhet, men nog fan kan han hoppa.
Matte är inte så jäkla slipad hon heller, det är svårt att bedöma sprången och det händer så lätt att jag blir lite efter i handen.
Om det dessutom försvann en 10-15 kg så skulle allt vara så mycket härligare.
Kanske kan några barnvagnspromenader och sockeravgiftning hjälpa till med den delen?

Allt som allt var det helt underbart roligt att få sitta i sadeln på en "riktig" hoppträning igen.
Så roligt att vi ska göra om det på annandag påsk.

Sportkossan och Malin ska få sina fiskar heta dom med så att Malin blir lika drabbad av hoppsug som jag.

Bjästa - en kurdisk bergsby?

Linnea tipsade om detta blogginlägg och det var så bra att jag gör samma sak.
Läs och begrunda.

Jävla politiker

Politiker är sällan poppis.
Vi lever i någon sorts demokrati.
Vi är alla politiker om vi vill.

Vad vill du?

Varför jag inte röstar på SD?

Jag tycker nämligen att:

• alla människor är lika mycket värda
• att det "traditionellt svenska" är ett flytande begrepp som var och en själv kan få definiera
  
• de lokala representanterna här är pinsamt okunniga om de få saker de har uttalat sig om
• eftersom alla vet att de är främlingsfientliga redan så kan de lika gärna säga det öppet men de fortsätter tramsa
  
• fakta och vetenskapliga undersökningar är bättre underlag till åsikter än antaganden och tyckanden baserade på okunnighet och rädsla
• det går att diskutera invandring på en högre nivå än "Svenskar vs. utlänningar"
• att integration handlar om oss alla och inte om att "dom" skall anpassa sig och inte vi
• det är korkat och visar på stor okunnighet att avfärda islam och muslimer som "det stora hotet"
• kepsförbud i skolan och folkdans på schemat upptaget i partiprogrammet visar hur mycket energi man lägger på stora frågor som miljö, jämställdhet, sjukvård, arbetslöshet
  (Ahhh, just ja, mindre invandring mer jobb, pengar och resurser till "oss")
  

Tro mig, det finns massor av skäl att inte rösta på SD.
BLÄ!

Ord

Det finns en hel del ord och "sägningar" som jag tycker är äckliga.
"Livspusslet" är ett sådant ord. Ordet blir heller inte populärare hos mig nu när jag måste försöka lösa detsamma varje dag.
Måndagen skulle fyraåringarna vaccineras. Vilket också skedde smidigt och snabbt.
Sen for jag och Lovikka hem i raketfart för matning innan den sistnämnda skulle explodera i hungerutbrott. Eftersom vår sedvanliga förmiddagslur hade avbrutits gick vi till sängs en stund innan vi promenerade till stallet.
När vi väl var hemma igen var klockan 18 och pappan dundrade in och vi hade en trevlig kväll i dammsugningens tecken. Eller pappan hade det, jag själv satt i soffan och gjorde allt för att inte bebisvargen skulle propsa på sin kvällsritual "Det stora skriket". Det gick bättre än väntat.

Tisdagen bjuder på hästaktiviteter och det känns mycket välkommet.
Hästrackaren har tappat en sko, igen, och således får det bli ridhus, igen.
Förhoppningsvis dyker Anna och Kallie upp och visar upp sig också.

Knepigt det här med hästar förresten, hur det aldrig bara kan flyta.
Tappsko-vaccinering-massage-tappsko-omskoning-maskprov-avmaskning-klippning-tappsko-myggmedel-täckesskav-sårskada-tappsko-sadelbyte-foderanalys-tappsko-hästtransportsreparation-nya ridbyxor-tappsko.
Allt i en enda lång evighetssaga som utarmar den stackars ägarens ekonomi och lättsamma sinne.

Malin - russinet i kakan

Att få tillfälle att rida är inte lätt när man är ensam med Lovikka.
Att få ha en vän som Malin som då ställer upp som barnvakt/groom är en välsignelse.
Att få rida sin underbara fyraåring utan att stirra döden i vitögat under ett ridpass är underbart.

Fler personer borde ha en Lovikka, en Lars, en Malin och en underbar fyraåring samtidigt, det är nämligen rikedom.

Mognad

Mognad kan ha drabbat min häst, åtminstone tillfälligt.
Igår drog team Persson/Hildén till Ringnäs för lite trimning av 4-åringarna.
I ridhuset befann sig, förutom en hel hoppbana innehållandes vattenmattor och annat skoj, två andra hästar.
Blixten är den typ av häst som behöver så lite intryck som möjligt för att fungera. Ju mer som finns att uppmärksamma i omgivningen desto mindre intressant är mattes instruktioner.
Så kalkylen såg på förhand inget vidare ut med både hinderpark och sällskap innanför ridhusets fyra väggar.
Efter att ha longerat ur honom de allra värsta krumbukterna var det således dags att rida.
Missförstå mig rätt, det är väldigt bra för Blixt med miljö och socialträning, men det innebär vissa risker för mig som ryttare.
När huvudet blir för fullt av intryck så gör Blixt det enda, enligt honom, rätta i en sån situation: reser sig rakt upp.
Jag vet inte hur många gånger han har gjort det men jag skulle gissa på cirka 15 gånger. Varje gång tänker jag: Det här går åt skogen, nu slår vi runt, det här reder han aldrig ut utan att någon får sätta livet till, och så vidare. Till denna dag har han rett ut det varje gång och jag börjar fundera på om jag ska anmäla honom till Let's Dance eller nåt annat käckt program som kräver bra fotarbete. Nåja, det är kanske dumt att uppmuntra honom.
Hur som helst, när jag skulle sitta upp så var jag mycket medveten om att allt omkring mycket väl skulle kunna framkalla ett let's dance-moment.
Vad hände?
Ingenting!
Hästen skötte sig jättebra i ridningen och som grädde på moset promenerade han glatt fram och tillbaka över vattenmattan.
Tänk om det blir en kontrollerbar individ med fyra fötter i marken istället för två!

No news is good news

Det händer inte mycket.
Vi, Lovikka och jag, gör så mycket vi hinner och det är inte mycket alls det.
Mata, amma, byta, sova och titta, det är Lovans fem grejor på att-göralistan.
Mina är dessa fem plus några till.
Den här veckans hittils mest upphetsande händelser:

• tisdagens lunch på CFL
• hovslagaren kom och slog på tappskor
• lunchdejt med kusin Jennie och nya bebisen Martin på torsdagen
  

Där var det slut på lajbans.

Dock har jag idag ridit ut för första gången sen vilan.
Hästen är tokig, något vi alla visste sen tidigare. Men trots att jag vet att han är knäpp så är det otroligt spännande och roligt. Två jobbiga situationer uppstod varav bakbensquickstep var mest adrenalinutsöndrande hos mig. Den fullastade timmerbilen som mötte upp på smala grusvägen lyckades vi undvika genom att vika in på en stig. Tur det, för vi hade nog inte fått plats på vägen alla tre, timmerbil, Blixt och Hellge.
Nåja, nu är det gjort och förhoppningsvis blir Blixtens uppförande bättre och bättre.
Om jag tänker tillbaka till hur han betedde sig förra året vid den här tiden så har han ju blivit lite bättre sen dess. Då ägnade vi nämligen hela vårvintern åt att försöka komma över järnvägsövergångarna, det gick tillslut, framåt maj.
Nu går han över dem utan större bryderier.
Han har ett huvud som kokar över av intryck och ett sinne som är så lyckligt och sprudlande, det blir dock lite jobbigt för matte när han tillslut är så till sig att det enda han kan komma på att göra är bakbenskonster. Varenda gång han får för sig att han måste upp så går han så högt att jag är HELT säker på att vi ska slå runt, men varenda gång (hittills) lyckas han ta nåt litet extra kliv för att få hela skutan i balans igen. Så även idag. Tur han är smidig, den lille skiten.
Imorgon får det bli ridhus igen, för säkerhets skull.

Bekännelser

Bekännelse 1: Igår såg jag ett halvt avsnitt av MTV:s "16 and pregnant".
Ett helt avskyvärt program på många sätt.
Familjen i avsnittet jag såg bestod av ett par, den 16-åriga gravida flickan och hennes pojkvän.
Med fanns också deras mammor och syskon. Så långt var allt bra. Det hemska var när paret skulle träffa det par som skulle adoptera deras ännu ofödda barn. Mötet mellan de två paren ägde rum hos någon sorts organisation som hjälpte dem med adoptionen. Paret som skulle adoptera var mönsterkristna människor som träffats i kyrkan. Hon jobbade som dagisfröken på kristet dagis och han jobbade med ekonomiredovisning. De var perfekta individer som svarade perfekt på de perfekta frågorna som kvinnan från adoptionsorganisationen ställde. Sedan frågade kvinnan ungdomarna varför de valde att låta adoptera bort sitt kommande barn. Här kom alla mina fördomar på skam. Flickan förklarade att hon själv växt upp med en mamma som inte hade bra förutsättningar att uppfostra ett barn och att det var det sista hon ville skulle hända sitt eget barn. Hon berättade så nyktert och redigt om hur hon ville att hennes barn skulle få det och att de själv inte skulle kunna ge sitt barn allt det.
Efter man fått se det mötet fick man naturligtvis bevittna förlossningen också.
Den där lilla sextonåriga tjejen kämpade på så bra och den förtvivlade blivande pappan hjälpte till så duktigt samtidigt som han grät eftersom han visste att de inte skulle få behålla barnet.
När barnet var ute så grinade pappapojken helt hejdlöst och intalade sig själv och mammaflickan att det var det bästa för barnet, hur fin hon var och hur hemskt ledsen han var för det här. Mammaflickan vågade inte ens titta på bebisen eftersom hon var rädd att hon inte skulle kunna "ge bort" den då.
Sen var programmet slut.
Blä!
Där satt jag i soffan, ammandes mitt eget lilla underverk och tårarna rann i floder.
Det var det värsta jag sett på länge.
Varför var programmet avskyvärt?

Därför att jag blev påverkad. Det är lätt att relatera till för mig eftersom jag själv nyss fött barn och tanken på att ge bort henne till okända människor är otänkbar.

Därför att man valt att göra reality-tv av en situation som måste vara bland de värsta man kan befinna sig i.

Därför att USA är ett land där man, om man är ung och fattig, kanske inte har möjlighet att ge sina eventuella barn ett bra liv utan får genomgå ovanstående istället. Särskilt om man är ung och inte kan/orkar/törs stå på sig.

Därför att de nya föräldrarna och organisationen såg sin religion som något som direktkvalificerade dem som bra föräldrar.

Därför att mamman och pappan med stor sannolikhet kommer att ångra detta längre fram. Både adoptionen i sig och att de valde att göra allt detta inför tv-kamerorna. Å andra sidan fick de kanske betalt och kan göra nåt vettigt för pengarna.

Hu! Jag blir illa till mods bara av att skriva om det.



Bekännelse 2: Vi prenumererar på "Vi föräldrar", Anna-Karin.
Till mitt försvar kan jag meddela att prenumerationen var en julklapp från min svärmor till oss som blivande föräldrar. Jag kan också säga att det ofta är en ganska dålig tidning och det bästa med den är annonserna.

God Morgon!

Så äntligen kom solen.
Morgonen var iskall.
Släppte ut hästarna och åkte sen hem och la mig med hjärtegrynen igen.
När vi vaknade upp strålade solen och vi började ana att det kanske fanns en tillvaro utanför lägenheten.
Jag beslutade raskt att tösen och jag skulle ta oss en promenad.
Glad i hågen tågade vi ut i världen.
Vi kom till parkeringen och där körde vi fast.
Castro, som följt med, stod och stirrade på mig medans jag försökte få loss/fram barnvagnen och ungen sov som aldrig förr. Detta trots att vagnen nästan välte när jag försökte ta mig fram.
Väl loss hade jag tappat sugen lite, solsken till trots.
Jag samlade lite nytt mod och kavade runt på en liten promenad på cirka 40 minuter.
Det var ganska härligt.
Jag som alltid tyckt att barnvagnsrullare som stampar vägen fram i rask takt sett så fåniga ut.
Nu är jag där, om ännu inte i så himla rask takt.
Det enda negativa är att barnvagnen gör att man inte kommer fram överallt, något jag upptäckte idag.
Tänk vilka utmaningar detta mammaliv för med sig.

Att hinna blogga

Jag hinner tyvärr inte blogga för jag måste ladda diskmaskinen, hänga tvätt, laga mat och dammsuga. Helst innan min man kommer hem.

Kan jag vara på väg in i fällan?
Hjälp!

Bu för blixtvisiter

Nu har Lovikkamormorn åkt.
Två veckor har passerat och vi märkte det knappt.
Hon kom ju nyss, häromdan bara.
Bu för blixtvisiter!
Vi saknar henne redan.

Lovan och jag besökte BVC igår och fick uppleva den första läkarundersökningen där.
Inte direkt poppis hos Lovan. Hon gallskrek hela undersökningen. Jag kände mig lite tafatt men dom bollade runt med bebisen som ingenting och skrattade lite och med tanke på att dom gör det där med hundra ungar i veckan så är det naturligtvis vardagsmat med gallskrikare där.
Med stolta steg marscherade vi (mest jag, Lovan satt lite laid back i babyskyddet) därifrån med nya siffror i protokollet:
4480 gram och 55.2 cm lång.
High Five!

Inför BVC-besöket hade jag gjort i ordning barnet och allt var klart inför avfärd, jag slängde en snabb blick i spegeln och insåg att det nog inte skulle verka riktigt sunt om jag dök upp i väntrummet med bar överkropp. Stress är den nyblivna mammans bästa vän.

Lovikka hann med mycket under tisdagen.
Förutom BVC så var hon på Stadshotellet och åt lunch. Hon hälsade på hemma hos sina kusiner Alexander och Vincent. Slutligen var hon med i hejarklacken när pappan red sin lektion under kvällen. Varje gång fick hon också stå ut med att paketeras i och ur sin åkpåse, mössa och bilbarnstol. Aldrig i sitt fyra veckor långa liv, har hon haft så mycket på agendan som igår och ändå sov hon sig igenom det mesta. Fantastiskt, ingen stress där inte, den delen har hon klokt nog överlåtit till mamman, som med liv och lust tar sig an den.

I övrigt önskar jag lite islossning i trakterna runt stallet så det går att rida på andra ställen än just vägen. Vägen är fylld av timmerbilar och min häst är fylld av energi vilket är en dödlig kombination.

God morgon!

Back in the saddle

Blixts bästis Hellge, sötast i stan!

Japp!
Jag har ridit.
Hästen var mer eller mindre hysteriskt lycklig över att få göra nåt vettigare än att pulsa i paddocken och klädde nästan på sig sadel och träns själv.
Malin och jag tog våra rara fyraåringar och for till ridhuset i Ringnäs.
Blixt var så laddad att han hann bocka tre gånger innan vi ens kommit till mitten av ridhuset.
För att inte behöva sätta livet till under denna första uppsittning sen vintervila och barnafödande så planerades det några varv på lina först.
Många varv blev det.
Hästen hade så otroligt mycket energi och han kunde bara inte sansa sig till skritt och trav utan galopperade från första stund. Kommunikation är inte hans starka sida när han är uppeldad utan det är bättre att låta honom bränna av lite energi först och sen kan han lyssna. Efter en halvtimme på lina var han redo att lyssna pyttelite.
Så jag red.
Dryga tre veckor efter förlossning och det betyder enligt mig att jag nästan är lika proffsig som proffsen.
Jag kände mig hög av lycka efteråt och hästen med skulle jag tro.
Heja mig!

Jag och M.Baryard

Kylan sätter stopp för min ambitioner att vara Malin Baryard-like och rida tre veckor efter förlossning.
Det må vara hur tufft som helst men jag sätter mig inte på hästen när det är 22 minusgrader.
Icke!
Jag är så himla sugen på att komma igång nu.
Det vore liksom idealiskt att få ta den här igångsättningsperioden medan snön faktiskt är här.
Den enda funktionen jag kan tänka mig för snön är nämligen som falldämpare när undertecknad flyger av sin ystra fyraåring.

Tips önskas

Mattips that is.
Jag har ingen vidare aptit.
Jag har ingen lust att laga mat.
Jag tycker att jag har dåligt med tid för matlagning.
Jag har framförallt ingen fantasi.
Så nu kära vänner vill jag genast ha tips på snabba, enkla och goda maträtter jag snabbt kan svischa ihop.
Efter min lilla "kollaps" förra veckan är jag under bevakning och måste äta duktigt. Lillan äter av mig också så jag antar att det kräver lite extra. Funderar på att sätta Lovikkas gästspelande mormor på att göra matlådor som jag kan äta av när hon, mormodern, flugit sin kos igen.

Så kom igen friends and fo's, give it to me!

Och nej Lotta O, jag vill inte äta lusern. *wink* =)

Bärsjal

Ungen hänger i bärsjalen.
Bingo! Det betyder att jag har två armar till förfogande och kanske hinner blogga.
Det skall erkännas att när jag först hörde talas om bärsjal så tänkte jag bums att dessa var till för kvinnor och män som odlar sin egen mat, har fotriktiga skor, tygbindor/mosstamponger/helskägg, mulltoa och hennafärgat hår. Sen läste jag på lite och insåg att det kanske var aningens fördomsfullt av mig att avfärda denna tingest till trädkramarens fattigmansbabybjörn. Det verkade nämligen som att det fanns en massa fördelar med bärsjalen som bärselen inte hade.
Sen glömde jag bort hela grejen.
Vips var Lovikka ute och vi hade babylycka några dagar innan vi var tvungna att ge upp och inse att vi inte skulle klara oss särskilt länge med att sitta i soffan och stirra på underverket. För hur gärna vi än ville sitta där, så behövde vi tvätta kläder, oss själva, diska, äta, ha kontakt med samhället och lite andra oviktiga saker. Problemet var att Lovikka ville fortfarande att vi skulle sitta/ligga och bara beundra henne. Kompromissen, att hon är med när vi gör allt annat tråkigt i livet som att lägga in i tvättmaskinen, fungerar toppen för henne men mindre bra för oss eftersom det betyder att den som har Lovikka med också bara har en arm tillgänglig för annat.
Testa gärna att bre en smörgås, skriva email, påklädning eller nåt annat vardagligt med en dyrbar baby balanserande på ena armen.
Nu tycker säkerligen många att det är tramsigt. Att barn gott kan ligga själva och roa sig medans mamma/pappa klär sig/äter/går på toaletten men det är inte alltid så enkelt.

Bärsjalen kom så åter in i mina tankar och jag läste på lite igen. Så nu har vi, tack vare min mamma som köpt en åt oss, en Moby Wrap och flickebarnet ligger nära intill och sussar. Mycket praktiskt och avlastande. Väldigt lite fotriktiga skor och mosstamponger i sikte och nåt helskägg lär vi aldrig få se på vare sig Lars eller mig, för det är dåligt med skäggväxten här.

Snön väller in över oss.
Och vi saknar Stefan så det gör ont.
Fina, snälla, rara, duktiga, smarta, roliga, underbara Stefan.

Telefonen ringde halv fyra på morgonen.
Det kan omöjligt vara bra.
Stefan är på väg och inget kan vi göra åt det.
Kära Stefan.

Kära Stefan

När det precis känns som att allt är på plats och livet ska börja så rasar något annat.
Lars äldsta bror Stefan är mycket sjuk och vi är alla förtvivlade och maktlösa.
Stefan som är så rolig att vi kan skratta i timmar åt hans fantastiska historier.
Stefan som är så intelligent att man kan diskutera nästan vad som helst med honom och få ut något av det.
Stefan som är den bästa jag vet på att "ta folk".
Vem som helst känner sig sedd och inkluderad i Stefans sällskap.
Stefan som verkligen inte kan spela krocket.
Han måste klara det här.

Vals

Pekfingervalsen är som bekant det man använder sig av när man inte kan hantera tangentbordet med två händer.
Jag har regredierat till denna icke-glamourösa skrivmetod.
Varför undrar du kanske?
Från att ha varit en förhållandevis rapp tangenttryckare är jag numera bakbunden.
Lovikka hänger helst med en förälder. Just nu är jag enda föräldern i huset, således hänger vi en hel del.
Det gör att bloggandet blir åsidosatt. Jag misstänker dock att det inte är nån större förlust för mina få trogna läsare eftersom innehållet förmodligen skulle bli aningens enahanda.
Ett enda matande, ammande, bytande, sovande och lite enhandssurfing är vad vi har att delge omgivningen.

Pappa Lars har åkt till Stockholm.
Vi saknar och längtar.

Förändring

Den stora förändringen är ett faktum.
Det märks på oräkneliga sätt.
Som exempel:

• Vi sover sällan mer än tre timmar i sträck.
  
• Allt som skall göras utanför hemmet måste planeras stegvis och nogsamt.
  
• Kallnad mat är mer regel än undantag. Men värme är ingen smak så det gör inget intalar jag mig.
• Källan till samtalsämnen svämmar över eftersom den numer innehåller bajs, kräks, sömn och hudrodnad, något som tidigare endast nämndes vid ytterst få tillfällen och än mer sällan samtidigt med varandra.
• En mycket odramatisk hållning till ovanstående ämnen har intagits. När helst det händer något i bajs och kräkskategorin är vi förvånansvärt opåverkade och torkar glatt vidare.
  
• Tvättmaskinen har, i det närmaste, fått helgonstatus.
  
• Att "oroa sig" har fått en helt ny betydelse. Inne just nu är att oroa sig för att det lilla änglagrynet ska bli sjuk.
  
• Frigjordheten hos mamman har nåt nya dimensioner. Det är enklare att amma i bar överkropp. Som tur är så görs det endast hemma och inte vid besök.
  

Fortsättning följer, nu måste jag nämligen ta av mig tröjan...

Mardröm light

Natten som gick var hemsk.
Lilltjejen vaknade vid 2 och skulle äta.
Hon åt av allt i ungefär tre och en halv timme.
Sen skulle vi sova tyckte jag.
Lovikka delade inte den uppfattningen. Alls.
Så hon gallskrek.
Jag gallgrinade, förmodligen lika trött jag.
Nån gång efter 6 somnade vi allihopa av utmattning.
Nu tycker ni kanske att detta är en baggis, sånt är bebislivet.
Ja det kan tyckas.
Det var dock första gången som det var så här och det var mardrömslikt.
Så nästa gång är det förmodligen inte ens värt att nämna.

Nu laddar vi för Mello och utlovad mat/snacks/godisorigie i samband med detta.
Hurra, äntligen en chans att behålla vikten.

Godmorgon!

Hemma

Att vara hemma med ny bebis och älskad partner måste vara det härligaste man kan vara med om. Vi har det så skönt tillsammans. Hasar runt och trivs. Dock händer det att vi har besök, ganska ofta faktiskt. Inte helt idealiskt kanske, man är ju trots allt rätt trött och mosig, men vi försöker begränsa beundrarskarorna så gott det nu går.

Idag har familjen varit till stallet. Jäntungen trivs ypperligt i babyskyddet och sover sig igenom det mesta bara hon får tillbringa tiden där. Både Blixt och Hellge har snoozat bebis och båda var lika försiktiga och nästan lite högtidliga.

Imorgon planerar Lovikka och jag att gå på Pay & Jump på Sorf.
Heja oss!

Lovikka - inte bara en vante

This is what a feminist looks like!

Jag hade planer på att skriva ett långt inlägg om det här.
Men det blir inte alltid som man tänkt sig.
Lördagen, till exempel, hade vi planerat att åka med Malin och Chrille plus våra kära hästar till Enånger för att få dem skodda.
Det var bara den lilla detaljen att vattnet gick kl 23 på fredagkväll och därefter satte ett intensivt värkarbete igång vid 01-tiden. Intensivt med betoning på inte som som i att den blivande mamman INTE ville vara med längre. Det gjorde nämligen, kanske inte helt otippat, väldigt ont.
Så Malin informerades om att vi inte kunde åka på lördagsmorgonen och hade hon ett stort hjärta så fick hon gärna ta med min häst. Naturligtvis gjorde hon det och Blixt har numera världens bästa vinterdäck...
Tack älskade Malin!

Vi då?
Jo vi fick ju helt sonika bege oss till förlossningen.
Efter en underbar ryggmärgsbedövning och ett team bestående av Lars (coach), barnmorska Kristina (chef), barnskötare Eva (chefssekreterare) och mig (lustgastutande singelspelare) så föddes Lovikka klockan 12.15 på lördagen.
Både Lars och jag har ju varit säkra på att plutten varit av manligt kön så vi blev ganska förvånade när det var Lovikka som kom upp på magen. Sanningen att säga blev vi nog rätt förvånade att det faktiskt var en äkta bebis därinne.
Så nu är hon här, Helga Lovikka Märta Hildén. En ljuvlig bebis med väldigt mycket hår.

I måndags kväll kom vi hem från BB och det är så mycket skönare att vara hemma än där.
Så nu är dagarna lite annorlunda än förr.
Ja, hela livet är annorlunda såklart.
Underbart annorlunda.

På lördag funderar Lovikka och jag på om vi ska köra lite läktarhäng på SORF och kolla på Pay and Jump. Viktigt att tidigt så ett frö för den sport som är framtiden.

Vuxengodis

Jag är ju som bekant ledig.
Det är behagligt och sövande men även sötsugsframkallande och aningens tråkigt. Fattas bara att jag ska gå så här i tre veckor till och vanka och vänta.
Idag var det utlovad katastrofal snöstorm och snö blev det, men inte så himla stormigt. Jag plogade mig till stallet och gjorde klart i rasande gravidtempo. Blixten var en mycket snöig individ som hjältemodigt trotsade vädret och tuggade eftertänksamt på sitt hösilage.
På väg hem stannade jag till på Ö&B, eftersom ryktet gått att de har extrabilliga Riesen, ni vet godiset för vuxna. Mycket riktigt var det sant och jag slog till på två påsar direkt, stormen kan ju faktiskt tillta och jag kan bli insnöad på fler än ett sätt. På varuhuset kändes det som att jag befann mig i Pestens tid. Inte en människa där förutom jag och personalen. Surrealistiskt värre.

I övrigt har jag tjattrat med den gode Vargtass. Mycket trevligt, även om vissa av ämnena är av mindre trevlig art. Go go Vargtass! Vargtass tipsade för övrigt om anti-bitmedel från Ö&B, kanske något för Sportkossan och hans bundsförvanter att smaka på?

I går var det tisdag och Lars red som vanligt. Nya utmaningar så som trav utan stigbyglar stod på schemat och det var en tapper trio som kämpade sig runt fyrkanten. I hemläxa medföljde ett papper med ridvägarna och det kan nog behövas.

Nu planerar jag att lägga mig i framstupa sidoläge och kolla på Son Of Anarchy tills ögonen blöder. Eller i alla fall tills Lars kommer hem.

Så är jag då äntligen ledig.

Efter stallhelgen kändes lite vila så välkommet. Säkert hade Lars behövt detsamma men han fick snällt pallra sig iväg i morgonmörkret.

Dagen inleddes med en tripp till Storvik tillsammans med Anna, Lydia och Kallie. En mycket problemfri resa där alla inblandade skötte sig exemplariskt. Kallie blev genomgången av HL och fick bra prognos och grönt ljus. Trevligt.

I stallet var min ständige ängel Malin som packade påsar och fyllde på vatten. Två aktiviteter jag klarar om jag måste, men som känns så bökiga och jag gärna slipper om jag inte absolut är nödd och tvungen. Hästen har som genom ett trollslag börjat äta sin mat igen efter några dagar utan aptit. Kan hända att han hade lite ont i magen, för nu går allt i igen och hans bollhög har sitt vanliga utseende. Han har fått en ny nivå eltråd i hagen så han kan tyvärr (enligt hans egen uppfattning) inte servera sig själv längre från den buffébal som så påpassligt står utanför hans hage. På fredag ska han få löshoppa lite på klubben, något han förhoppningsvis kommer att uppskatta, efter denna långa period av matstoppning och händelselösa dagar.

Jag har världens bästa man

Fantastiska, underbara, älskade Lars.
Han klev upp och hjälpte mig med hästutsläppet i morse, helt utan gnäll och mankemang. Vi bytte täcken, släppte ut de fyra bestarna och fixade klart annat i stallet. Allt på under 30 minuter. Så enkelt och fort går det när man har en häst som är mer rumsren än en katt som går på låda och en man som hanterar samma häst som att han aldrig gjort annat.

I övrigt har dagen mest tillbringats i soffan.
Tänkte sedan, uppskärrad efter telegram från Skåne, att en amningsbehå kanske borde införskaffas pronto. Men si det gick inte, för affären som tillhandahåller sådana hade behagat stänga sina portar innan jag masat mig dit.
Kan hända jag gör ett nytt försök imorgon.
Eller så kanske jag gör en rebellmanöver och VÄNTAR tills jag vet om det ens blir nån amning.

Att rida i nybörjargrupp

"Det känns om att jag blivit assrejpad av en hel marinkår"

Ovanstående är Lars summering av ridlektionen i tisdags.
Det tränades på att sitta ned i traven.

Idag jobbar jag sista dagen innan jag går på ledighet.
Fantastiskt skönt att få vara ledig.

God morgon!

Toleranta medtrafikanter

Ja, idag var det dags att bryta Blixts totalitära vintervila och börja smyga lite.
Malin och jag packade i sedvanlig harmoni och telepatisk kommunikation in hästarna i transporten och begav oss till ridhuset. Min tanke var att Blixt skulle få ladda ur sig lite energi på fast och halkfritt underlag. Gjord, kapson och ett par inspänningstyglar gjorde honom sällskap på färden. Väl framme upptäckte vi att vår kära vän/fodergrossist/hästvän/bloggare/mamma/vargtass Lotta O hade liknande planer, alltså att rasta/röra på en ännu inte fullt igång häst.
Tack för att det var just Lotta och ingen annan.
För vilken annan person hade stått ut med följande:

• En höggravid kvinna med skogstokig 4-åring som med mycket högljuda frustningar var mer i luften än på marken.

• En annan kvinna ridandes på en sportkossa med tinkerutseende och lealöst rörelsemönster som triggades av den skogstokige.

• En symfoni av frustningar, rodeorusher, bocksprång, ögonrullningar (mest från sportkossan), bakbenspromenader och hästpruttar. Allt noga komponerat och tonsatt av de två 4-åriga unghästkompositörerna.

Ingen annan tror jag.
Blixt avslutade i god stil, när han i sin iver att få rulla sig i ridhusgruset la sig i direkt anslutning till det högt värderade dressyrstaketet och vältrade sig, innan han på väg upp trasslade in benen i nämnda dressyrstaket.
Tur man inte hetsar upp sig för småsaker.

I mitten av dessa anmärkningsvärda händelser hann Blixt trava några varv i avslappnad fin form med skummande mun (kapson är fina grejor) i ungefär 20 sekunder i varje varv. Det var också trevligt att se att hans diet gett resultat och det fina hull jag tycker mig sett faktiskt sitter där, även när han rör sig på allsköns vis.

Kossan såg fin och pigg ut han med, men som sagt, han har ett rörelsemönster som liknar... ... ... ehh... ingenting. Att hans matte dessutom såg ut som en liten prick uppepå gjorde att det såg lite lustigt ut, men på ett positivt sätt. Kossan är 4 år och har lite svårt med figuren ibland. Just nu är det en sån där ibland-period. Därför har han fått låna sadelgjord från den tid jag hade en monsterfux på nära 180cm över havet. Och att hans matte ser ut som en prick, det beror inte så mycket på att kossan har växt flera dm på höjden. Kossan har växt på bredden, så matten får spreta ut med benen mer och då hamnar fötterna ju där de hamnar, strax under sadelkåpan.

Nåja, det var mycket trevligt att göra nåt mer än att bara klappa/borsta.
Utan Malin hade det nog inte gått, för då hade jag förmodligen dött av syrebrist på stallgången när jag försökt få på benskydden.

Upploppsklockan har ringt - här kommer hon!

Jojomen!
Sista veckan är här och jag vankar mot solnedgången.
Jag ser fram emot ledighet och vila.
Tänkte försöka jobba måttligt under veckan, men det brukar vara svårt på mitt jobb.
Att få städa ur arbetsrummet på gamla papper, göra rent bakom pärmarna jag aldrig använder, ta hem min turkosa rådjurssparbössa och kanske tömma anslagstavlan på inaktuell info om beslutskoder.

Jag hoppas myndigheten blir bättre under min frånvaro.
Att den inte låter människor vänta så länge.
Att människor slipper slåss för sin sanning så till den milda grad att de nästan ger upp.
Att omorganisationen gör just detta för dem.
Att myndigheten, precis som andra myndigheter, blir bättre på att bemöta alla, även dem utanför heteronormen, fördomsmallen och schablonersättningen.
Att vi som arbetar där inte tillåter oss bli cyniska.
Att ni som kritiserar oss så hårt förstår lagstiftningen och att det är den som måste ändras, innan vi kan göra det.
Att ni som tycker vi är för generösa inser att det är så få som får stanna, egentligen.
Att ni som tycker vi är för hårda inser att de som inte får stanna inte anses ha skäl nog, och att det faktiskt kan vara så.
Att alla människor är lika mycket värda. I hela världen.

Jag tror jag inleder veckan med att hänga vid verkets dokumentförstörare.
I'm a Rock 'n roll rebel.

Sirap

Ja ännu en vecka till ända.
Endast en vecka kvar att jobba.
Känns väldigt konstigt att tänka på.
Att nästa gång jag jobbar så är jag förälder och förmodligen en ny människa all together.

Det är massor att göra på jobbet och jag hinner ändå inte få nåt gjort när jag är där eftersom allt hela tiden flyter in i allt annat. Jag hinner knappt påbörja ett ärende, en uppgift, ett möte eller ett mail innan något annat akut kastas i mitt knä. Något som måste lösas bums. Det är egentligen väldigt roligt, men jag känner mig lite avtrubbad eftersom det är så mycket jag vill hinna avsluta innan jag går hem.
Det känns som jag vadar i sirap och tiden går så fort.

Blixt har fått en del kärlek under veckan.
Jag är förundrad över den päls han har lagt sig till med. Den är nästan i klass med minimammutens.
Det märks att han börjar tycka att han får lite för lite uppmärksamhet. När vi är där så vill han pilla och pyssla med oss hela tiden. Helst bara stå och trycka upp tandköttet mot Lars axel, eller mojsa med nosen i vantluddet, eller (hans morgonfavorit) bita oss på skorna.
Dessa aktiviteter skulle han lätt kunna spendera timmar på, om vi lät honom.
Nåja, om temperaturen håller sig över -10 kan det hända att han får åka till ett ridhus och göra av med lite energi snart. Han skulle uppskatta det.

I övrigt förfäras jag över situationen i Haiti.

Vincent har kommit...

I måndags var jag med mina fina vänner på clinic med Maria Gretzer. Mycket bra och mycket inspirerande. Det enda som inte var vidare bra var ryttarna i ponnygruppen. Tur för gruppens del och även för publikens, att Haflingerponnyn tillverkade egna showinslag så som spansk skritt för att lätta upp stämningen. Maria Gretzer upprepade det som vi alla behöver höra hela tiden, utan bra grundarbete så kommer man inte så långt. Det tråkiga är nödvändigt för oss alla, vad vi än tror.

Under clinicen fick jag ett sms från Lars om att hans bror med svägerska var på väg in på förlossningen. Två timmar senare hade de producerat en välskapt pojke på 4.6 kg. Snabba ryck!

Vincent, som han heter, höll audiens igår och han luktade underbart. En mycket trivsam liten prick, mindre än ett dygn gammal.

Efter Vincents audiens var det dags för Lars att rida terminens första ridlektion.
Nemas problemas!
Han red Ture igen och glassade runt som vanligt. Det är inte klokt vad han är duktig. Gruppen han rider i hade utökats med en person, så nu är det hela tre ryttare och med, som ridläraren påpekade, något så ovanligt som manlig dominans.

Idag hade jag nämndemannauppdrag i Länsrätten.
LPT-mål i Hudiksvall och det var inget pulshöjande direkt.
Att tjänstgöra som nämndeman i länsrätten är oftast väldigt intressant och jag lär mig väldigt mycket.
Det tråkiga är att det är väldigt ont om yngre personer som tjänstgör. Jag tror jag är yngst i min domkrets, i alla fall av dem jag träffat på hittills. Otippat nog är min bästa nämndemannapolare en 74-årig moderat paragrafryttare vid namn Sixten. Vi kommer för det mesta väldigt bra överens och så även idag. Sixten och jag skulle förmodligen aldrig ha träffats om det inte vore för detta uppdrag, och vi skulle nog nästan inte vilja det heller, så olika vi är. Han är en man med mycket starka principer och en politisk övertygelse som slår det mesta. Idag yppade han åsikter om allt från offentlig amning (ingen hit hos Sixten) till det faktum att länsrätten övergår till att bli förvaltningsdomstol i Falun istället för i Gävle (inte heller det nån hit). Hur som helst så kommer vi förvånansvärt bra överens och det är alltid ett nöje att tjänstgöra tillsammans med denna ganska griniga och konservativa gubbe. Det trodde jag inte när jag började som nämndeman.
Jag hoppas på att få fortsätta efter valet.
Kanske, för att det ska vara praktiskt genomförbart med småbarn, i tingsrätt och brottsmål. Detta finns på hemmaplan, förvaltningsdomstolen kommer efter den 15 februari att finnas i Falun, vilket kräver längre resor och kanske även övernattningar. Det är dock något som får vänta till i höst för min del. Och med ett stundande val och ny period, där man först och främst måste bli vald så kan vad som helst hända.

I övrigt älskar jag min man och vår tvättmaskin!