Äntligen

Jag var nervös innan.
Nervös för att vildhästen skulle försöka imponera på alla närvarande genom att utföra hela sitt register med bock/bakutsprång och en och annan bakbenstango.
Som tur är så har jag och mästargroomen Malin varit med förr och vet att detta kan inträffa så vi var ute i god tid.
Först på plats longerades Blixt inne i ridhuset medan de andra anlände och fotfolket byggde. Inga större krumbukter då.
Tacknämligt att se att flera andra unghästar också linades i samma syfte. Att jag inte är den enda med sprallig och smidig spelevink.
Själva uppsittningen gick utan större mankemang och sen flöt det på rätt bra.
Blixt var visserligen mycket ivrig att visa för mig hur smidig och vig han är, men inte värre än att jag satt kvar med livet i behåll. Det är häftigt att sitta på en häst där man känner hela ryggen rulla under sadeln i varje språng över hinder.
Det finns mycket att justera, styrning, tempo, lydnad och lösgjordhet, men nog fan kan han hoppa.
Matte är inte så jäkla slipad hon heller, det är svårt att bedöma sprången och det händer så lätt att jag blir lite efter i handen.
Om det dessutom försvann en 10-15 kg så skulle allt vara så mycket härligare.
Kanske kan några barnvagnspromenader och sockeravgiftning hjälpa till med den delen?

Allt som allt var det helt underbart roligt att få sitta i sadeln på en "riktig" hoppträning igen.
Så roligt att vi ska göra om det på annandag påsk.

Sportkossan och Malin ska få sina fiskar heta dom med så att Malin blir lika drabbad av hoppsug som jag.