Så äntligen kom solen.
Morgonen var iskall.
Släppte ut hästarna och åkte sen hem och la mig med hjärtegrynen igen.
När vi vaknade upp strålade solen och vi började ana att det kanske fanns en tillvaro utanför lägenheten.
Jag beslutade raskt att tösen och jag skulle ta oss en promenad.
Glad i hågen tågade vi ut i världen.
Vi kom till parkeringen och där körde vi fast.
Castro, som följt med, stod och stirrade på mig medans jag försökte få loss/fram barnvagnen och ungen sov som aldrig förr. Detta trots att vagnen nästan välte när jag försökte ta mig fram.
Väl loss hade jag tappat sugen lite, solsken till trots.
Jag samlade lite nytt mod och kavade runt på en liten promenad på cirka 40 minuter.
Det var ganska härligt.
Jag som alltid tyckt att barnvagnsrullare som stampar vägen fram i rask takt sett så fåniga ut.
Nu är jag där, om ännu inte i så himla rask takt.
Det enda negativa är att barnvagnen gör att man inte kommer fram överallt, något jag upptäckte idag.
Tänk vilka utmaningar detta mammaliv för med sig.