No news is good news

Det händer inte mycket.
Vi, Lovikka och jag, gör så mycket vi hinner och det är inte mycket alls det.
Mata, amma, byta, sova och titta, det är Lovans fem grejor på att-göralistan.
Mina är dessa fem plus några till.
Den här veckans hittils mest upphetsande händelser:

• tisdagens lunch på CFL
• hovslagaren kom och slog på tappskor
• lunchdejt med kusin Jennie och nya bebisen Martin på torsdagen
  

Där var det slut på lajbans.

Dock har jag idag ridit ut för första gången sen vilan.
Hästen är tokig, något vi alla visste sen tidigare. Men trots att jag vet att han är knäpp så är det otroligt spännande och roligt. Två jobbiga situationer uppstod varav bakbensquickstep var mest adrenalinutsöndrande hos mig. Den fullastade timmerbilen som mötte upp på smala grusvägen lyckades vi undvika genom att vika in på en stig. Tur det, för vi hade nog inte fått plats på vägen alla tre, timmerbil, Blixt och Hellge.
Nåja, nu är det gjort och förhoppningsvis blir Blixtens uppförande bättre och bättre.
Om jag tänker tillbaka till hur han betedde sig förra året vid den här tiden så har han ju blivit lite bättre sen dess. Då ägnade vi nämligen hela vårvintern åt att försöka komma över järnvägsövergångarna, det gick tillslut, framåt maj.
Nu går han över dem utan större bryderier.
Han har ett huvud som kokar över av intryck och ett sinne som är så lyckligt och sprudlande, det blir dock lite jobbigt för matte när han tillslut är så till sig att det enda han kan komma på att göra är bakbenskonster. Varenda gång han får för sig att han måste upp så går han så högt att jag är HELT säker på att vi ska slå runt, men varenda gång (hittills) lyckas han ta nåt litet extra kliv för att få hela skutan i balans igen. Så även idag. Tur han är smidig, den lille skiten.
Imorgon får det bli ridhus igen, för säkerhets skull.