Lillvargen kan skrika.
Ordentligt.
Länge.
Oroväckande länge.
Kriminellt länge.
Föräldrarna-blir-osams-länge.
Jag förstår nu varför småbarnsföräldrar kan se hålögda och apatiska ut.
Varje kväll framåt 19-snåret drar lillvargen igång. Hon ylar, äter, ylar, rapar, ylar, ylar, ylar och ylar. Enstaka avbrott kan förekomma, exemepvis om vi poppar igång Electric Banana Band och Pirayalåten. Aldrig trodde jag att jag skulle vara så tacksam för Klasse Möllberg och hans band.
Plötsligt händer det!
Usch, lider med er. Samtidigt är det trösterik läsning för en annan småbarnsförälder - att höra att andra minsann också bråkar och tycker det är jobbigt. Jag och maken vandrar på varandras nerver med stilettklackar nuförtiden, fastän vi begåvats med en alldeles underbar bebis. Precis som ni!
SvaraRadera