Hästpåsk

Hästaktiviteterna har varit av varierande standard de senaste dagarna.
På onsdagen kastade jag in Lovikka hos Malin medan jag själv fortsatte till stallet, där jag kastade in hästen i transporten och tog sikte på Ringnäs. Väl där fanns en hel del saker att koncentrera sig på som inte hade med matte eller ridning att göra. Blixt var som vanligt lätt på foten och for runt en del men allt som allt blev det lite trevlig ridning så snart han lyckades slappna av i huvudet.

Torsdagskvällen red vi ut. Underbart att kunna rida på kvällstid och ändå ha dagsljus.

Igår red Malin och jag ut i solskenet.
Vi begav oss runt Östansjö och trots att vi korsade både väg 50 och E4:an så skötte sig hästarna faktiskt riktigt bra. Visst taktades det en del och visst var det väl Hellge som fick gå först för det mesta, men på det stora hela så var det rätt kaxiga 4-åringar som trippade vägen fram.
Ända tills vi kom till bommen.
Vägbommen från helvetet.
I vanliga fall är det gott om utrymme att slinka förbi bommen på sidan. Nu var det dock fullt med snö på båda sidor om den. Ingen av hästarna hade tänkt prova gå förbi. Ingen av mattarna hade tänkt ge upp. Blixt gjorde små tappra försök och var nästan på väg förbi flera gånger, men bestämde sig för att det nog inte var nån vidare bra idé trots allt. Malins sportko gjorde samma sak och vi turades om med att låta nötterna stå och trampa för att sedan ångra sig.
Tålamodet tröt och blodsockernivån var på noll när genombrottet kom och Hellge hjältemodigt sög in magen och smög förbi.
Trodde nån att det skulle inspirera Blixt till att gå förbi så kan jag meddela att så inte blev fallet. Istället förvandlades han allt mer till en åsna mitt framför mina ögon och alla härliga intryck av ridturen som varit så bra fram till dess var som bortblåsta.
Precis när jag var på vippen att bara släppa tyglarna och ge häståsnan en klapp på rumpan i riktning mot soptippen (bommens närmsta granne) så kom jag på den briljanta idén att backa honom igenom "hindret". Det gick faktiskt och sedan kunde vi rida hemåt, jag med stukat självförtroende och dålig smak i munnen efter att ha blivit så sur på hästen och Hellge med ett vackert balltramp.
Malin och Blixt var relativt oskadda.

Lördagen skulle firas traditionsenligt med påskäggshoppning på klubben tillika premiär i "tävlingssammanhang" för Blixt. Vi skulle delta i den svindlande klassen 60 cm och det var vi och b-ponnys på framridningen. Jag gissar att många mammor fick smärre hjärtstillestånd när Blixt skuttade runt på framridningen, han blir lite bakskygg och lätt i baken vid anspänning (HÖG anspänning en sån här gång) och när det så svischade små ponnys bakom rumpan hela tiden var han såklart lite extra på tårna.
Min tanke med det hela var att han skulle få vara i sammanhanget.
Med tanke på hans känsliga sinnelag (kan han vara nervklen på riktigt?) så är det mycket intryck som skall hinnas med att tas in en sån här gång.
Exempelvis är han rädd för läktaren i vanliga fall, särskilt om det finns folk på den som kanske pratar och rör på sig. I går var det nästan fullsatt så jag räknade inte med att han skulle ens gå i närheten. Likaså är han ganska sugen på att hänga med de andra hästarna vilket kanske skulle skapa problem när han skulle vara solo inne på banan. Lägg där till speaker i högtalarna, diverse viftande barn, hundar, barnvagnar (inklusive min egen), påskägg, godispapper och så vidare. Med andra ord hade jag inga större krav och var beredd på att inte hoppa alls om han skulle kännas för spänd.
Men vi kom faktiskt runt.
Det var allt annat än snyggt.
Det var väldigt vingligt.
Det var stötigt.
Jag drog honom i munnen vid nåt tillfälle när jag hamnade efter honom i språnget.
Men det var felfritt.
Han gjorde det jättebra trots allt runt omkring och den något saktfärdiga piloten.
Mattehjärtat svämmade nästan över av kärlek till den ystra och envisa bruningen.
Nästa gång får det bli lite mer höjd.
Det kanske skall tilläggas att detta förmodligen hade varit omöjligt att genomföra utan uppbackning av Team Persson/Westlund.
Eftersom Lovikkapappan went MIA så var det liksom två bebisar som skulle ut på tävling. Men med ett mycket gott teamwork så gick det ursmidigt och Lovan trivdes så bra i sin vagn som rullades av olika medlemmar ur teamet.
Juniormedlemmarna rullade dessutom Lovan hela vägen hem till Team P/Ws klubbhus efter tävlingen medan jag for tillbaka med hästbebisen.
Jag fasar för det entourage som kommer att behövas när vi ska tävla på riktigt, om det är detta gäng som krävs för en fjuttig liten klubbtävling hemmavid.
Hästbebisen var märkbart trött efter denna mycket lätta fysiska ansträngning som mest tröttat ut hans söta lilla huvud.
Det blir en mellandag nu innan det är dags för unghästhoppträning igen på måndag.
Då får Lovikkapappan se till att vara på plats så jag slipper ringa in hela byn för stöd och hjälp.

"Bäst att ta i utifall bommarna bits"