Toleranta medtrafikanter

Ja, idag var det dags att bryta Blixts totalitära vintervila och börja smyga lite.
Malin och jag packade i sedvanlig harmoni och telepatisk kommunikation in hästarna i transporten och begav oss till ridhuset. Min tanke var att Blixt skulle få ladda ur sig lite energi på fast och halkfritt underlag. Gjord, kapson och ett par inspänningstyglar gjorde honom sällskap på färden. Väl framme upptäckte vi att vår kära vän/fodergrossist/hästvän/bloggare/mamma/vargtass Lotta O hade liknande planer, alltså att rasta/röra på en ännu inte fullt igång häst.
Tack för att det var just Lotta och ingen annan.
För vilken annan person hade stått ut med följande:

• En höggravid kvinna med skogstokig 4-åring som med mycket högljuda frustningar var mer i luften än på marken.

• En annan kvinna ridandes på en sportkossa med tinkerutseende och lealöst rörelsemönster som triggades av den skogstokige.

• En symfoni av frustningar, rodeorusher, bocksprång, ögonrullningar (mest från sportkossan), bakbenspromenader och hästpruttar. Allt noga komponerat och tonsatt av de två 4-åriga unghästkompositörerna.

Ingen annan tror jag.
Blixt avslutade i god stil, när han i sin iver att få rulla sig i ridhusgruset la sig i direkt anslutning till det högt värderade dressyrstaketet och vältrade sig, innan han på väg upp trasslade in benen i nämnda dressyrstaket.
Tur man inte hetsar upp sig för småsaker.

I mitten av dessa anmärkningsvärda händelser hann Blixt trava några varv i avslappnad fin form med skummande mun (kapson är fina grejor) i ungefär 20 sekunder i varje varv. Det var också trevligt att se att hans diet gett resultat och det fina hull jag tycker mig sett faktiskt sitter där, även när han rör sig på allsköns vis.

Kossan såg fin och pigg ut han med, men som sagt, han har ett rörelsemönster som liknar... ... ... ehh... ingenting. Att hans matte dessutom såg ut som en liten prick uppepå gjorde att det såg lite lustigt ut, men på ett positivt sätt. Kossan är 4 år och har lite svårt med figuren ibland. Just nu är det en sån där ibland-period. Därför har han fått låna sadelgjord från den tid jag hade en monsterfux på nära 180cm över havet. Och att hans matte ser ut som en prick, det beror inte så mycket på att kossan har växt flera dm på höjden. Kossan har växt på bredden, så matten får spreta ut med benen mer och då hamnar fötterna ju där de hamnar, strax under sadelkåpan.

Nåja, det var mycket trevligt att göra nåt mer än att bara klappa/borsta.
Utan Malin hade det nog inte gått, för då hade jag förmodligen dött av syrebrist på stallgången när jag försökt få på benskydden.