Back in black

Ja, jag gick och jobbade idag.
Efter två veckors hasande i fleccepyjamasbyxor på hemmaplan kändes det nästan onaturligt och framförallt lite spännande att jobba igen.
Märkligt nog var allt som vanligt.
Det jag lagt märke till när jag varit ledig en lite längre stund är att jag blir så förvånad varje gång någon arbetskamrat frågar mig något. Jag tänker inombords: -Fråga nån annan, jag vet inte hur man sköter det här jobbet, jag är ju ny här.
Men sen märker jag att jag vet svaret, nästan som på automatik och då känns det lite bättre igen. Att även om hjärnan varit frånkopplad i två veckor så är den ändå med i matchen när det behövs.

På eftermiddagen besökte jag min rara barnmorska och äntligen är blodvärdet bättre. Absolut inte bra, men bättre än på hela tiden. Dubbla doser järndropp en gång i veckan, det är det som är det hemliga receptet på förbättringen.

I stallet var allt fruset: hästbajset, hästmaten, hästvattnet och hästintresset. Alla hästar i sig såg dock väldigt nöjda ut med tillvaron, vilket värmer ett frostigt mattehjärta.
Efter att ha tittat på Leifs träningar förra helgen och med Maria Gretzers clinic i sikte känner jag att lite ridning skulle vara mysigt. Fast sen fryser näsborrarna ihop av kylan och ögonfransarna ikläds istappar tillfrusna av fartvindstårarna som uppstår av den halsbrytande hastighet jag kommer upp i nu för tiden. Ett steg i dag och ett lite senare i dag, så sammanfattar jag mitt gångtempo.

Just nu lyssnar jag till den ljuva melodin som strömmar från badrummet. Vår nyinköpta tvättmaskin premiärtvättar sin första laddning och vi är nästan lite högtidliga här hemma.
-Vad ska vi köra?
-40 grader?
- Ja! Det gör vi!
Stråkorkestern tonas in i bakgrunden...

I morgon är det fredag!
Bara en sån sak.