Snöret som drar min pulka

Nyåret är förbi och januari är här.
Rent praktiskt innebär det ingenting ännu. Lars och jag är lediga till den 7:e och sen jobbar vi som vanligt igen.
Det finns lite ljuspunkter att se fram emot. En sådan är Maria Gretzer-clinic i Gävle den 11:e. Lottas Orley ska gå och när jag sett Maria tidigare har det varit bra, jag hoppas på att det är det nu också. Den här abstinensen gör att jag törstar efter minsta hästaktivitet. Dock skulle jag önska att jag kunde vara aningens mer selektiv när jag väljer dessa aktiviteter. I morse var ett sådant tillfälle jag gärna hade bytt bort. Utsläpp av hästar. Inga problem, jag har ju den mycket uppskattade partnern till hjälp. Men just i morse var det liksom lite besvärligare än vanligt. Varför?
S-N-Ö!
Inte så lite heller.
Tog nästan en halvtimme bara att få bilen i kördugligt skick. Den hade en halvmeter snö på huven. Sen var det inte skottat någonstans efter vägen. När vi skulle av i Ina så fick vi fälla ut det imaginära plogbladet på Saaben och forcera snövallen för att ens ta oss in till stallet. Att plumsa 400 meter i halvmeterdjup snö är liksom inte en höggravid kvinnas högsta dröm. Särskilt inte som blodvärdet är så lågt att samma höggravida kvinna flåsar anmärkningsvärt mycket vid en så ansträngande aktivitet som högläsning.
Nåja, Saaben tog oss till målet och hästarna kom slutligen ut till sina respektive hagar. Tur dom är snälla. Värst var det nog för Alfons, minishettis och med markfrigång på ca 40 cm. Han hade det kämpigast och fick nära på gå bakom Lars för att kunna dra nytta av dennes spår.

När vi kom hem satte vi på allvar igång med Operation Babyalkov. Eller jag ljuger, det var Lars som satte igång. Själv for jag iväg och tittade på Leif Hall-träningarna i ridhuset. Det kändes ungefär som jag föreställer mig att metadon känns för en herointorsk person. Visst, det fyller behovet, men kicken uteblir. Ändock är det tusentals gånger bättre än att sitta hemma och pusta och vara utan hästaktiviteter/metadon.

När Malin, så pliktskyldigt, dumpat mig hemma igen var alkoven färdigmålad och det fanns lagad mat.
Hur kunde jag ha sån tur?
Vem planterade denna person i mitt liv?
Han är snöret som drar min pulka.
Jag dövar mitt dåliga samvete över hans godhet med att jag faktiskt kånkar runt på den här babyn och att det minsann inte är enbart för min egen skull. Men faktum är att han är fantastisk. Han är dessutom god, på riktigt en genomgod människa som vill väl och tycker bra saker.
Kanske är dags att sova?
Imorgon är det dags för utsläpp av odjur igen och därefter hoppas jag på än mer metadon på ridhuset.