Jag jobbar igen.
Den första dagen var jag lite rädd.
Tänk om jag hade glömt hur man gjorde.
Den andra dagen kändes som semester.
På jobbet har man nästan egen tid.
Eller inte egentligen.
Att jobba nu är nästan samma som semester var förr.
Jo, men nästan alltså.
Samtidigt så längtar jag efter dem, hela dagarna.
Lars och Lovikka.
De två bästa människorna på hela jorden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Samtidigt är det en "skön" längtan. För den belönas rikligt vareviga dag!
SvaraRadera