Gnäll

Det kan verka som att det kommer mycket gnäll nu.
Det är riktigt, det kommer gnäll.
Hellge, sportkossan, flodhästen, clownen, Blixts bästa vän i hela livet är sjuk.
Den arme stackaren har varit, mer eller mindre, knackig sen förra hösten.
Den 17 oktober var han och Malin med och tränade hoppning och det kändes inte bra tyckte Malin så det blev veterinärbesök och påföljande behandlingar i framkotorna. Han var ur spel fram till i januari när Malinka försiktigt började sätta igång honom. Sen dess har han funkat så där. Men någonstans har hoppet ändå funnits och på slutet har han växlat upp och visat både vilja och, hm nåja, en aning spänst.
Sen dök den upp - fången.
Som en våt, äcklig och orättvis orm slingrade den sig runt Hellge.
Innan vi ens hunnit släppa dem på gräs.
Innan Hellge ens har hunnit rulla sig i sin favoriträtt för att få sina klädsamma, gröna sommarfläckar.
Så nu står han där, i sjukhage och tuggar halm.
Hästen som har som största intresse i livet att äta.
Den raraste, hungrigaste lilla fyraåriga skäck man kan tänka sig.
Han ska alltså stå på grus resten av sommaren och tugga bark.
Blixt måste åka på bete med nån annan lirare som han inte känner, visserligen blir dom säkert bästisar, men det är inte lika roligt utan kossan.

Blixt själv har haft ledigt tre dagar.
Han har skött sig så bra på slutet och senast på hoppträningen i Bollnäs var han också riktigt skötsam. Ikväll tänkte jag ge honom en liten omgång igen för att få honom i lagom trim till tisdag då det är träning igen.
Om allt går som det ska och känns rätt så ska han eventuellt få debutera i hoppning nästa helg. Men det ska kännas rätt först.
Jag vill att han ska få en bra upplevelse och inte en massa stress.
Resultatet är inte viktigt, utan hur det går att vara i sammanhanget.
Vi får se hur det går.

Lovikka har slagit nya gnällrekord på egen hand.
Hon kör en harang varje eftermiddag, även om det inte är skrik och panik så kan det vara påfrestande att kånka runt på en åtta kilo tung Buddha look-alike, kånkandet är nämligen det enda som får tyst på henne.
Så mamman kånkar.
Ibland med sjal, ibland utan.
Men alltid lyssnandes på en massa mer eller mindre bra musik.
I går återupptäcktes Snap. Mer eller mindre bra låter jag någon annan avgöra.
På ett ögonblick skickades jag raka vägen upp på Folkans skoldiscodansgolv och testade lite danssteg som var inne under högstadieåren.
And hell yeah, I still got it!

Nu ska jag rota fram lite Londonbeat och gnussa luggen och sen ska Lovikka och jag dansa tryckare till White Lion - When the children cry
Passande nog.