Blixten McQueen skördar framgång

Ja, det är faktiskt sant.
Efter bete och vila på ca tre veckor joggade han igång inför sin första start i fälttävlan.
Vi tränade alla tre grenar och det kändes bra veckan innan tävlingen. Enda minusposten var väl egentligen det faktum att Blixt beslutade att, för rättvisans skull, dumpa mig i vattenhindret under den sista terrängträningen innan starten.


Det var väl egentligen inte hela världen, men för självförtroendets del hade det kanske varit bättre om jag suttit kvar.

Dressyr och hoppmoment gick på lördagen.
Den stora fasan var att rida så illa att jag inte ens skulle få gå ut i terrängen på söndagen.
Dressyren var vinglig och spänd. Blixt var inte alls den avspända häst han kan vara, utan sprang mest och tittade eller dök ner på bogarna. Det skall dock sägas att han aldrig varit innanför ett dressyrstaket innan och han lyckades ändå sprattla till sig 57.5 % eller dryga 63 straff, vilket jag kände mig ganska nöjd med.

Hoppningen var ett kapitel för sig.
Blixt kändes fin och framåt på framhoppningen, jag gjorde bara tre-fyra språng och sen gick jag in. Även här kan man nog summera ritten som vinglig och spänd. Innan jag red hade jag oroat mig över att det var en del tittmoment på banan som vattenmatta, infångare i form av en man bärandes på ett barn (??) lådor och lite annat. Hindren var det minsta han tittade på. Han blev nästan förvånad varje gång det dök upp ett hinder framför nosen på honom, så han hoppade av bara farten. När jag lyckats hoppa åtta hinder av nio la hästkraken på en tvärnit då han fick syn på parkeringen mittemellan två jordvallar. Då tänkte jag att fälttävlanskarriären var över och att det var dags att skola om till western eller annan valfri, mer markbunden, gren. Som tur var lyckades jag trycka på honom tillräckligt för att han skulle kravla sig över sista hindret också, utan att ha fått en vägran. Summan av ritten blev 4 fel, ett riv på tvåans oxer som han hoppade stillastående eftersom han kollade på publiken brevid banan just då.
Det var verkligen så långt ifrån en bra runda man kan komma, men det räckte för att få komma ut på terrängen på söndagen.
Söndagen ja.
Hällregnet från helvetet.
Jag fick åka utan hästskötare till Bollnäs, inget idealläge men det var det eller inte rida alls.
Lyckades lura stackars Sara Idén med mamma och hålla i den något uppskruvade hästen medan jag fick på sadel och allt annat krafs.
Framridningen var en mardröm.
Överallt på åkrarna runt om på banan syntes paraplyer.
Naturligtvis, det hällregnade ju som sagt.
Problemet var bara det att Blixt inte hade tid att värma upp, han var tvungen att hålla reda på alla paraplyer.
Jag kände att utgångsläget var i sämsta laget och försökte peppa mig själv och tänka "han är fyra år, du kan inte begära att han ska klara det här med mindre än en uteslutning".
När det närmade sig min start började adrenalinet pumpa och jag gasade på en sista gång över kulverten på framridningen.
Starten gick bra, han pep iväg utan problem men backade av väldeliga mot första hindret. Hjärtat i halsgropen.
Men han hoppade.
Sen fortsatte vi i samma stil runt hela banan.
Blixt väldigt försiktig mot hindren men aldrig en tvekan, hoppade gjorde han.
Vattnet var absolut inga problem och rätt vare var så var vi i mål.
Jag lipade som en barnunge över den underbara lilla hästen som kravlat sig runt.

Slutresultat: 7:e placering, en Bachosåg och en Hubertuskapson i pris.
Mäkta nöjd!