Monsterbegär

Måndag och ny arbetsvecka.
Jag diggar mitt jobb, på riktigt. Jag har bra arbetskamrater, för det mesta ganska trevliga arbetsuppgifter och nu när jag jobbar halvtid, tillräckligt lite/mycket att göra för att inte känna mig hopplöst stressad. Det jag finner mest fascinerande med mitt jobb är inte, som man lätt kan tro, alla möten med människor från olika länder, utan hur vi i personalstyrkan beter oss mot varandra. Det är inte klokt hur inrutade och invanda vi är och det i bland nästan syskonlika metoder vi använder oss av i den interna kommunikationen.
Eller förresten, nu när jag tänker efter, det är nog mötet med våra sökande som är det bästa ändå. De är åtminstone hövliga och vänliga för det mesta. De har dessutom ofta färggladare kläder, viljan att jobba och bra mycket mer spännande samtalsämnen än vi i personalen.
Apropå färgglada kläder så var jag och man och tittade på Folkan en sväng i torsdagskväll. Vilket sjujäkla partaj det var där. Hela huset gungade och det gjorde vi med.

Att hästaktiviteterna ligger på is är smärtsamt uppenbart. Jag kommer till stallet 12.27. Då mockar, vattnar, fodrar och sopar jag. Sen klappar jag uppmuntrande min kära häst i hagen och sen åker jag därifrån 12.58. Då har jag ändå dragit ut på det rätt länge. Inget idealiskt hästägarskap just nu.
Var på SHKs möte gällande uppförandet av ett nytt ridhus nu ikväll. Goda utsikter och trevlig anda i föreningen. Lite som Obamas valkampanj faktiskt: Yes, we can!

Kom hem och snodde ihop den senaste sos-lösningen för höggravid med monsterbegär på godis: microknäck. Slängde ut knäcken på balkongen för att den skulle bli kall fort. Ångrade mig när jag skulle ta in den då vår katt Lillebror (mentally challenged) satt i knäckplåten och sken som en sol mot mig. Tur för honom att jag hade täckt över det hela med ett smörpapper. Dock finns hans rumpa och tassar avtryckta i knäcken. Mjum mjum!