Broddning med livet som insats

Idag skulle det ske. Hästen skulle få sina broddar och all kommande halka skulle vara en barnlek.
Vad som inte är en barnlek är att brodda hästen. Det är nämligen ganska kämpigt att stå framåtböjd och få till hålen och allt. När man är gravid i åttonde månaden är det etter värre. Man får svårt att andas och därtill syrebrist, vidare är uthålligheten på grund av syrebristen mycket kort. Men jag har ju turen att ha en mycket modig och stark partner som gladeligen bistod i denna syssla. Eller gladeligen är nog ett kraftuttryck, snarare uppgivet, men ändock. Man bör vara medveten om att detta är samma man som inte mindre än ett halvår tillbaka, helst inte hade med fyrhovade typer att göra överhuvudtaget. Han manövrerar nu bestarna som ingenting, läxar upp dem, klär på dem, gosar med dem och dessutom rider på dem varje tisdag. Ridningen sker visserligen på valiumpreparerade hästar eftersom Blixt är lite för ung och väldigt mycket för vild, men han gör det med den äran.
Vi fick dit broddarna till slut och hästen kunde dansa ut till hagen igen.

Efter denna pers kände man och jag att vi förtjänade fika.
Efter fikat kände vi att vi förtjänade mat.
Efter maten tror jag att jag förtjänar soffläge och film.
Efter filmen förtjänar jag nog, om jag inte helt har missuppfattat mig själv, lite fika igen.
Efter lill-fiken förtjänar jag nog att gå å lägga mig.
Söndag hos familjen Hildén/Nylander.

Nylanderdelen av familjen kommer säkerligen besöka gymmet.
Ingen hejd på hur duktig han är, själv känner jag varken lust eller behov av sådana halsbrytande aktiviteter. Ett ridpass skulle däremot sitta fint, men det verkar jag vara ensam om att tycka.