Soon to be the new RGB

Att kommentera snön känns överflödigt.
Att konstatera att världens största dunjacka förmodligen kommer vara mitt bästa överlevnadsknep fram till knyttankomst är ett understatement.

Stallet hade antagit skepnaden av ett övergivet vinterlandskap igår. Djupsnö överallt och det var ren tur att Malin med son var där och assisterade stackars, tjocka mig. Hästarna verkade tycka att det var tipptopp med snö, något som lösa dinglande täckesgjordar vittnade om.

Idag skall det ätas julbord på jobbet.
Något som säkerligen är gott och mumsigt, men också kommer sluta med att alla sitter och ojar sig över hur mätta dom är och hur jobbigt det blir att fortsätta jobba. Jag själv inräknad. Dessutom är jag lite besviken över min intagskapacitet. Den har minskat kraftigt.
Men Lars har coachat mig:
-Ät bara sånt som är speciellt, hoppa över korvar och köttbullar.

Apropå Lars var det dags för den sista ridlektionen innan juluppehållet igår. Tänk vad imponerad jag blir! Han sadlade och tränsade, satte på benskydd och grejade. Sen satt han upp helt själv och gjorde allt som ridfröken sa, utan knorr. Svårast var nog att stå i lätt sits i traven, men höll han bara i manen så gick även det. Han är att räkna med på arenorna om några år.

Nu ska jag packa in mig i mitt portabla hus (dunjackan) och ta mig till jobbet.
Wish me luck!