Äldsta pojkbandet - delvis i kimono

Ja! Det är äntligen över.
Julen innebär ångest.
Varje år är det samma sak.
I år lite mer än innan, för i år skulle nämligen pappan tillbringa en stor del av julen i stan.
Inte nog med det, han skulle dessutom ha med sig min "nya" syster (hans ordval).
Jag har inte träffat henne innan, så det var lite nervöst.
Det gick väldigt bra, inte alls läbbigt, lite spänd var jag men inte överdrivet.
Anledningen till den förhållandevis långa närvaron av pappan hade sin orsak i att han och hans tonårsband skulle spela ett reuniongig på annandagen. Innan dess skulle det repeteras och hållas på. De har inte spelat i hop på över 40 år. Lite repetitioner var således på sin plats, vissa av dem har inte spelat alls sen dess. Alla är inte självutnämnda rocklegender som min far.
Själva tillställningen har varit slutsåld i veckor.
I går var det alltså dags.
Det var given succé och riktigt roligt att höra dem. Pappan var 12 år när han började i gruppen och är nu, liksom då, yngst med sina 57 år. Den mentala åldern på farsan är dock fortfarande 12.

Den stora frågan var dock:

Varför hade Hempo K-I-M-O-N-O under andra set i reunion-giget med gubbarna???
Jag frågade lite försynt och svaret blev: -Vissa saker förändras aldrig!

Då återstår att klargöra vilka "saker" det är.
Mina gissningar ligger på:
1. Han är uppvuxen i Japan utan min vetskap. (Traditionen leder honom in i kimonon.)
2. Han har alltid haft kimono i andra set med gubbarna. (Vet inte, var inte född då)
3. Han har alltid haft kimono, punkt. (Nej, det skulle jag ha märkt)
4. Han har "kommit ut" eller "kommit in". (Otippat, men filmer jag hittat i hans garderob under tonåren antyder att det inte alls är otänkbart.)
5. Han har -finally- trätt in i den totala mentala ostadigheten.
6. Han behöver hjälp.
7. Jag har missat att kimono är vad som är hett just nu, och det är det som aldrig förändras: Min totala okunskap om whats hot or not.

Vattenfall - något för alla?

Sälj hela skiten eller låt alla vara med.

Usch va orättvist!
Sänder en tanke till Trönö.

Då kör vi!

Tisdagen var kall, kallare än kall. Efter jobbet susade jag till stallet och gjorde klart på ca 3.57 minuter. Då hann jag även med att pussa min häst som för närvarande trånar efter fysisk kärlek.
Det kändes inte bra att lämna honom där när han var så kelsjuk.
Lars hade nosgrimmeteori på ridskolan, men tåget var så sent att det var meningslöst att åka.
Vi blåste bort till Lotta O och laddade lusern istället. Vidare mot stallet och öste kärlek över vår kära familjemedlem i mammututförande. Borsta, pussa, borsta, pussa.

På Röda rummet fanns delar av rockgubbarna. Vi tog en pizza med de två som det finns genetisk anknytning till och det var nog ganska trevligt.

Gårdagens bästa: Mollis anlände och var ljuvligt vacker på bilden som distribuerades av den hjältemodiga modern.

Idag har jag börjat dagen med att duscha vårt kontor och mig själv i julmust.
Varför?
Ingen aning, men jag lovar att presentera ett svar om det skulle komma upp nåt.

Sista dagen på jobbet innan julledigt och jag vill bara gå tillbaka till sängen.

God morgon!

35 grader i skuggan.

Söndagen tillbringades delvis i bilen på väg till och från Trönö. Snön gjorde att det tog en stund. I Trönö möblerades vardagsrummet tillbaka till sitt originalutförande efter vattenskadan. En miljon släktporträtt skulle hängas också. Lars snickrade till en hylla som kollapsat och mitt bidrag till det hela blev att suga upp döda flugor med dammsugaren. Väl i stan så stannade vi till för hämtmat och kvällen tillbringades i soffan. Äntligen såg vi klart på Meet the Feebles. Lars flagskepp bland filmer den senaste tiden. Eurosport har den goda smaken att sända mycket ridsport från Olympia så där blev jag sen fast innan det var läggdags.
Jag skulle allt kunna tänka mig en Torneschavkomma framöver.

Vaknade kl 04 och behövde besöka toaletten. Under denna korta minut eller två insåg jag till min fasa att jag höll på att frysa ihjäl. Trodde för ett ögonblick att det var värmefunktionen och elementen som dött. Insåg dock när jag la mig igen brevid min kokheta man att det var jag som var konstig. Efter påklädning av fleecepyjamas, påläggning av tjockt täcke och omhållning av man slumrade jag vidare till kl 6. Tog tempen, ca 35 grader. Okej, ett varmt bad tappades upp och jag tinade en aning.
Märklig känsla. Att vara så kall.
Till följd av kölddramat har dagen tillbringats i sängen, stirrandes på House den sure.

Imorgon får jag dropp igen, hoppas det gör att jag slipper frysa mer.
Håll tummarna!

Bitch

Dagens klimat kändes pyttelite bättre än gårdagens. Tillbringade en stund på SORF och spanade på julklappshoppande ekipage.
Mannen och jag begav oss mot stallet där Malin redan befann sig.
Stallet var något av ett övergivet kapitel idag.
Sjukdom har drabbat två av individerna i hyresvärdsfamiljen. Vattkoppor och kräksjuka.
Den tredje var bortrest.
Allt ensilage var slut.
Tur vi hade Lars att ta till, vi packade närmare 247 påsar med ensilage och bar ut till de hungrande bestarna. Sen mockade jag lite frusna hästbollar och sen var det klart.
Handlingen var en mardröm. Vi köpte bara det nödvändigaste och 6 liter julmust.
Länge leve shop-express!

Lilla Julafton hemma hos Hagström var en angenäm tillställning med god mat och Secret Santa.
Jag fick en fin mössa i drakformat med tillhörande svanshalsduk.
Lars fick en handväska med ordet BITCH tryckt på ena sidan.
Känns som att jag är mer nöjd än Lars.

Ide - inte bara för björnar

Jag tog på mig mitt snigelhus.
Jag for till stallet.
Jag frös nästan av mig fingrarna.
Jag gjorde sysslorna i raketfart.
Jag for hem igen.
Sen dess har jag legat i ide.

Jo men så var det ju det här med vädret då...
Jag är ju liksom inte helt nöjd med denna everlasting snöstorm som pågår. Hoppas alla som tycker det är så förbannat mysigt att frysa, pulsa, skotta, skrapa, halka, glida, slira och hasa trivs nu. Själv håller jag mig helst inne och låtsas inte om eländet.
Och jo det blir jul ändå, trots snöbrist och varmgrader.

Igår fick vi julmat på jobbet. Jag fick MVG i återhållsamhetsbetyg och kunde ta mig från jobbet helt utan assistans, något som andra mätta kollegor säkerligen inte klarade av.
Idag fick vi julmat på jobbet igen. Inte lika upphetsande att kasta sig över resterna från gårdagens överflöd.
Något vidare bra betyg i återhållsamhet gällande chiefens årliga godiskorg a la grande, fick jag dock inte. Hu! Tur man är ledig snart så man kan ligga hemma och äta istället för att göra det upprätt på betald arbetstid.

Hästen äter och äter. Sen bajsar han i en välkoordinerad hög som jag skottar bort. End of activity. Fast han får omvårdnad och kärlek ibland också, men det känns ändå som att jag är världens sämsta matte. Men jag tror, eller det är en förhoppning jag när, att han blivit lite rundare sen jag skickade på honom dunderlusernen från Lotta O. Han använder den fortfarande delvis som inredningsdetalj, men det verkar som att han äter det allra mesta.

Lars är på cocktail med sitt jobb ikväll och jag tänkte mest ligga still och glo/stirra.
Att jag sedan är påtänkt som hämtchaufför i Hudik mitt i natten har jag valt att stilfullt ignorera. Väglaget var crappy nyss och blir det inte markant bättre får han snällt sova på firmans soffa eller ta till sina päron. Jag känner inget behov av att köra av vägen en torsdagsnatt i Njutånger, -10 och snöstorm. Jag kan ju bara se framför mig hur jag står där i världens största dunjacka, krokodiltårar som strömmar ner för mina tjocka, röda kinder och magen i vädret. Inte en bil i sikte, ingen mottagning i mobilen och ingen liten stuga att söka skydd i. Allt bara för att han skulle tramsa på ett cocktailpartaj på en torsdag.

Soon to be the new RGB

Att kommentera snön känns överflödigt.
Att konstatera att världens största dunjacka förmodligen kommer vara mitt bästa överlevnadsknep fram till knyttankomst är ett understatement.

Stallet hade antagit skepnaden av ett övergivet vinterlandskap igår. Djupsnö överallt och det var ren tur att Malin med son var där och assisterade stackars, tjocka mig. Hästarna verkade tycka att det var tipptopp med snö, något som lösa dinglande täckesgjordar vittnade om.

Idag skall det ätas julbord på jobbet.
Något som säkerligen är gott och mumsigt, men också kommer sluta med att alla sitter och ojar sig över hur mätta dom är och hur jobbigt det blir att fortsätta jobba. Jag själv inräknad. Dessutom är jag lite besviken över min intagskapacitet. Den har minskat kraftigt.
Men Lars har coachat mig:
-Ät bara sånt som är speciellt, hoppa över korvar och köttbullar.

Apropå Lars var det dags för den sista ridlektionen innan juluppehållet igår. Tänk vad imponerad jag blir! Han sadlade och tränsade, satte på benskydd och grejade. Sen satt han upp helt själv och gjorde allt som ridfröken sa, utan knorr. Svårast var nog att stå i lätt sits i traven, men höll han bara i manen så gick även det. Han är att räkna med på arenorna om några år.

Nu ska jag packa in mig i mitt portabla hus (dunjackan) och ta mig till jobbet.
Wish me luck!

Snön faller och jag med den.

Ja, det snöar.
Äntligen tycker många.
Jag tycker väl ingenting.
Jag gillar inte vintern alls, men jag föredrar att den har snö för det blir ljusare så.

Fick mig en ofantligt stor och röd dunjacka idag.
Jag ser inte klok ut i den, men magen får plats och jag skulle gissa att det är stört omöjligt att frysa i den.
KF svischade förbi.
Förra gången debatterades om vi som kommun skulle kräva kollektivavtal av de eventuella entreprenörer som kan komma att bli aktuella i och med införandet av LOV.
Men naturligtvis så kan kommunen inte göra så.
Det har nämligen EU sett till.
Och saken är prövad i Länsrätten i Skåne län.
Och allianspartierna fortsätter gladeligen att gnugga sina händer.
Och jag blir tjurig.
För jag tycker, att om människors välfärd och hälsa nu prompt ska vara en handelsvara, då ska vi kunna ställa krav på kvalitet och arbetsvillkoren för de utförare som skall användas.
Det borde inte få vara så att någon sniken typ ska kunna använda lågavlönad arbetskraft för att själv bli rik.
Hälsa är en mänsklig rättighet inte en "fyndighet".

Kattastrof

Hästhelgen är över och måndagen är åter hos oss.
Kalaset i Västra Flor blev som väntat en orgie i god mat och ännu mer god mat.
Fläskfilé, potatisgratäng, klyftpotatis, svampsås, ostkaka, tårta osv. Det krävs ingen läkarlegitimation för att förstå att detta ger vilken järnmagade hjälte som helst lite halsbränna.

För övrigt försöka jag tygla min hästabstinens så gott det går med brittiska hästmagasin i kombination med Ridsport. Det hjälper lite, men samtidigt gör det också att jag längtar än mer till vår och säsong.

Katterna är lättväckta typer. De visar med smärtsam tydlighet och fullständig entusiasm när det skulle smaka med frukost och det är inte så noga att klockan bara är 04.45
Dock försöker jag hålla nån sorts disciplin och vägrar ge dem förrän åtminstone klockan har ringt. Vilket de accepterar betydligt bättre nu under vinterhalvåret än annars.

Idag är det dags för årets sista kommunfullmäktige. Jag tvivlar på att det kommer innehålla några omskakande debatter eller ens intressanta beslut. Det grundar jag på föredragningslistan och inte på något annat. Det är lajbans att vara ledamot när det är debatter och drag under galoscherna. Det är inte lika lajbans att fastställa kosttaxor, städtaxor och taxa för offentlig livsmedelskontroll. Det klingar så osexigt. Men visst, det är viktigt det med, även om det är svårt att elda upp sig över.

God morgon!

Barnvagn - check

Ja, då kom dagen då vi köpte oss en barnvagn.
Mycket märkligt.
Vi har en barnvagn nu och jag förstår rent logiskt att det ska ligga en bebis där i. Jag förstår dock inte att det är "vår bebis" det handlar om. Jag har mest tänkt att det kanske är bäst att köpa sig en vagn, utifall bulan skulle visa sig vara en riktig unge och vi faktiskt ska bli föräldrar. För tänk va dumt det skulle kännas om det kom ut en unge och vi inte hade en enda pinal till det lilla livet. Så vi skaffar oss det som, enligt uppgift, behövs och sen håller vi tummarna för att vi gjort som man ska.

I övrigt har jag överdoserat häst idag.
Först utsläpp av treåringsligan i stallet. Alla var snälla och rara.
Till och med Alfons hade gått fot.

Spenderade tre timmar i det oisolerade ridhuset helt frivilligt och tittade på när lyckostar av olika slag och ras tränade för Gaby. Blixtens syskon var med och den ena skötte sig bättre än den andra, och då skötte sig båda väldigt bra. Såg flera trevliga hästar och det kändes mycket bra att bara få vara där och babbla med likasinnade. Det tog inte bort ridabstinensen men det lindrade den en smula.
Under eftermiddagen hade jag uppgiften att vara speaker på SORFs årliga Julshow.
Oorganiserat kaos rådde och min insats blev förmodligen därefter. Men det är glömt till nästa år.

Mer häst i samband med intag av den städade treårsligan.

Vi var på fest hos vår stallinnehavare igår och det var hur god mat som helst och många trevliga konversationer. Samma fest ställde dock till det en aning för den manliga halvan av duon här hemma och det gör att vi förmodligen går på sparlåga här hemma resten av kvällen innan det är dags att fodra för natten.

Imorgon skall vi visst bevista något sorts kalas igen. Vilket sannolikt kommer leda till någon form av komatillstånd. Sannolikt kan detta tillstånd sammankopplas till den mat vi sannolikt kommer inmundiga under kalaset ifråga.
Hur jag vet?
Det är tradition att nästan äta ihjäl sig under dessa kalas och alla andra högtider, basta!

Fredag och elände.

Jag känner mig så eländig inombords. Utombords med för den delen.
Trött, tjockare än vanligt och vitgråbeige utan lyster, så skulle jag nog kunna sammanfatta min egen uppenbarelse. Då ska man vara medveten om att jag i vanliga fall, för det mesta, känner mig ganska pigg, snygg och shiny. Men nu är det som att jag fått nåt sorts tråkighetsskal. Jag har inga färger alls och skulle jag se mig själv nånstans så skulle jag förmodligen bara se förbi och vandra vidare, utan att ha lagt märke till mig.

Lars och jag försökte storhandla igår. Det blev småhandling, och en hemkomst med flera: -Men åhh! Vet du, vi glömde ju köpa... som följd. Typiskt en sån sak som kan få mig till tårar i dagsläget. Att ha glömt köpa lampor, eller bröd. Ingen katastrof i jämförelse med gruvolyckor eller översvämning men ändå tillräckligt ibland.

Ett glädjeämne i tristessen var att Hopphästklubbens tidning låg på hallmattan idag när jag kom hem. Operation avelsmärr känns mer och mer angelägen. Även det faktum att vi, innan ett sådant inköp kan ske, måste flytta börjar bli påtagligt. Jag förstår om grannarna blir tjuriga när jag gör fölbox i cykelförrådet och hägnar in allmännyttans gräsmatta till betesmarker.
Jag skulle vilja köpa mig ett par snajsiga ridstövlar också, men där inser till och med jag att vattenfyllda vader knappast kan vara bästa tillfället att prova ut ett par. Jag väntar till sommaren och kanske Falsterbo. För jag när en dröm att jag, Lars och knytt skall fara dit i sommar. Undrar hur Lars dröm om samma resa skulle se ut? Förmodligen betydligt mer skräckbetonad och inte alls lika skimrande som min.

Är jag verkligen så här tråkig?

Dagen har tett sig som gårdagen, skrämmande likt faktiskt.
Stämningen på jobbet var en aning dämpad och det kan man förstå.

I stallet såg allt ut som vanligt. Blixt äter visserligen Lottas braiga lusern, men han tycker även om att ströa med densamma till viss del. Det gör att boxen går i grönt, vilket i och för sig är ganska fint. Men det blir kanske lite dyrt i längden.
Sportkossan demonstrerade sin uttråkning genom att försöka vässa trästolp med tänderna. Jag gjorde några tafatta försök att tala om att det inte var önskvärt, men han blängde på mig och fortsatte obekymrat tälja. Bäver-kossan behöver bli frisk och få slippa frimärksfängelset.

Försökte skaffa barnvagn, men alla vi ville ha var redan sålda, misslyckat värre.
Misslyckades även ganska bra med middagen innan det var dags för gruppmöte på Rådhuskonditoriet. Inga större åthävor där heller men en god liten kaka slank ner.
Trista vardagshändelser, ska det vara nåt att blogga om?

Jo, men en kul grej har ju hänt, fast det var igår.
Jenny och Lars i Norränge fick sig en jänta!!
Grattis till dom!

Varför?

Det nästan värsta jag vet är när folk diskuterar det aktuella vädret. Jag finner inte ord för hur trist och fantasilöst jag tycker det är.
Och nu är jag där...
Jag har gjort det nu ett flertal gånger de senaste veckorna och jag skäms lite inombords, för att jag är så där fantasilös och trist själv.
Men jag finner det så hopplöst svårt att känna glädje och sprittande lycka i kroppen när det är mörkt när jag vaknar, sen är det gryning fram till det är skymning och sen är det mörkt igen. Det är fanimej lättare att älska när solen skiner och det har den inte gjort ordentligt på ett bra tag nu.
Tur för Lars att han är så lättälskad.

Jobbet bjöd inte på några direkta överraskningar idag. Eller det gjorde det visst det, men då hade jag redan gått hem. Tack o lov!

Smög in när gubbgrabbarna i Why repade idag och det råder ingen tvekan om att Annandagspartajet inte kan bli något annat än en rungande succé. Kära nån vad dom rockade. Dom ser mycket äldre ut än dom låter.

Dagens hästaktiviteter liknade de igår. Äpple, puss och klapp, vad mer kan en kär liten treåring begära? Förmodligen en hel del när jag tänker efter...
Andra hästaktiviteten på schemat var Lars ridlektion. Tänka sig att den lilla raringen rider runt som ingenting, han travade bommar och red serpentiner, lättridningen sitter som en smäck.
Om nåt år är han proffs.
Kom ihåg var ni läste det först!!

Monsterbegär

Måndag och ny arbetsvecka.
Jag diggar mitt jobb, på riktigt. Jag har bra arbetskamrater, för det mesta ganska trevliga arbetsuppgifter och nu när jag jobbar halvtid, tillräckligt lite/mycket att göra för att inte känna mig hopplöst stressad. Det jag finner mest fascinerande med mitt jobb är inte, som man lätt kan tro, alla möten med människor från olika länder, utan hur vi i personalstyrkan beter oss mot varandra. Det är inte klokt hur inrutade och invanda vi är och det i bland nästan syskonlika metoder vi använder oss av i den interna kommunikationen.
Eller förresten, nu när jag tänker efter, det är nog mötet med våra sökande som är det bästa ändå. De är åtminstone hövliga och vänliga för det mesta. De har dessutom ofta färggladare kläder, viljan att jobba och bra mycket mer spännande samtalsämnen än vi i personalen.
Apropå färgglada kläder så var jag och man och tittade på Folkan en sväng i torsdagskväll. Vilket sjujäkla partaj det var där. Hela huset gungade och det gjorde vi med.

Att hästaktiviteterna ligger på is är smärtsamt uppenbart. Jag kommer till stallet 12.27. Då mockar, vattnar, fodrar och sopar jag. Sen klappar jag uppmuntrande min kära häst i hagen och sen åker jag därifrån 12.58. Då har jag ändå dragit ut på det rätt länge. Inget idealiskt hästägarskap just nu.
Var på SHKs möte gällande uppförandet av ett nytt ridhus nu ikväll. Goda utsikter och trevlig anda i föreningen. Lite som Obamas valkampanj faktiskt: Yes, we can!

Kom hem och snodde ihop den senaste sos-lösningen för höggravid med monsterbegär på godis: microknäck. Slängde ut knäcken på balkongen för att den skulle bli kall fort. Ångrade mig när jag skulle ta in den då vår katt Lillebror (mentally challenged) satt i knäckplåten och sken som en sol mot mig. Tur för honom att jag hade täckt över det hela med ett smörpapper. Dock finns hans rumpa och tassar avtryckta i knäcken. Mjum mjum!

Broddning med livet som insats

Idag skulle det ske. Hästen skulle få sina broddar och all kommande halka skulle vara en barnlek.
Vad som inte är en barnlek är att brodda hästen. Det är nämligen ganska kämpigt att stå framåtböjd och få till hålen och allt. När man är gravid i åttonde månaden är det etter värre. Man får svårt att andas och därtill syrebrist, vidare är uthålligheten på grund av syrebristen mycket kort. Men jag har ju turen att ha en mycket modig och stark partner som gladeligen bistod i denna syssla. Eller gladeligen är nog ett kraftuttryck, snarare uppgivet, men ändock. Man bör vara medveten om att detta är samma man som inte mindre än ett halvår tillbaka, helst inte hade med fyrhovade typer att göra överhuvudtaget. Han manövrerar nu bestarna som ingenting, läxar upp dem, klär på dem, gosar med dem och dessutom rider på dem varje tisdag. Ridningen sker visserligen på valiumpreparerade hästar eftersom Blixt är lite för ung och väldigt mycket för vild, men han gör det med den äran.
Vi fick dit broddarna till slut och hästen kunde dansa ut till hagen igen.

Efter denna pers kände man och jag att vi förtjänade fika.
Efter fikat kände vi att vi förtjänade mat.
Efter maten tror jag att jag förtjänar soffläge och film.
Efter filmen förtjänar jag nog, om jag inte helt har missuppfattat mig själv, lite fika igen.
Efter lill-fiken förtjänar jag nog att gå å lägga mig.
Söndag hos familjen Hildén/Nylander.

Nylanderdelen av familjen kommer säkerligen besöka gymmet.
Ingen hejd på hur duktig han är, själv känner jag varken lust eller behov av sådana halsbrytande aktiviteter. Ett ridpass skulle däremot sitta fint, men det verkar jag vara ensam om att tycka.

Regn is the new black

Regn is the new black!
Det öste ner i morse när jag smög upp för att kontrollera om vi skulle bege oss till Uppsala eller inte. Kände inte för att sitta i bil till Uppsala tur och retur utifall det skulle frysa på och bli halkigt. Planen var att åka på saluhästvisning på Jälla, men det blev då inget av. Tråkigt med tanke på att denna gravida kropp lustar efter lite snygga hästar under ryttare då den själv är ofrivilligt ledig från dylika aktiviteter.

I stallet hade istiden återkommit och allt som var i marknivå hade skänkts en skorpa av crunchig is. Misstänker att M med fara för livet lotsade ut kreaturen i morse. Hur sportkossan tog sig levande till sitt frimärke är ett mysterium, men han stod där och idisslade så det verkar ha gått.
Detta innebär att det är dags för broddning. Dock, i det tillstånd som råder, lär jag behöva en hel del assistans med denna aktivitet. Och vi vet alla vem som drabbas: Lars. Min ädle hjälte och ständige personliga assistent. Vad gjorde jag utan honom?

Jo, jag hade låtit stackars Malin lida. Men tro inte att Malin hade låtsas om sitt lidande, nä, det ligger inte i hennes natur. Istället skulle hon glatt hjälpa mig och aldrig knorra och aldrig kräva nåt tillbaka. Och jag, mitt feta stycke, skulle glatt glufsa i mig av hennes hjälpsamhet och sedemera klädsamt glömma hennes insatser och säkerligen kräva mer och mer.
Amatörpsykolog någon?