Vuxengodis

Jag är ju som bekant ledig.
Det är behagligt och sövande men även sötsugsframkallande och aningens tråkigt. Fattas bara att jag ska gå så här i tre veckor till och vanka och vänta.
Idag var det utlovad katastrofal snöstorm och snö blev det, men inte så himla stormigt. Jag plogade mig till stallet och gjorde klart i rasande gravidtempo. Blixten var en mycket snöig individ som hjältemodigt trotsade vädret och tuggade eftertänksamt på sitt hösilage.
På väg hem stannade jag till på Ö&B, eftersom ryktet gått att de har extrabilliga Riesen, ni vet godiset för vuxna. Mycket riktigt var det sant och jag slog till på två påsar direkt, stormen kan ju faktiskt tillta och jag kan bli insnöad på fler än ett sätt. På varuhuset kändes det som att jag befann mig i Pestens tid. Inte en människa där förutom jag och personalen. Surrealistiskt värre.

I övrigt har jag tjattrat med den gode Vargtass. Mycket trevligt, även om vissa av ämnena är av mindre trevlig art. Go go Vargtass! Vargtass tipsade för övrigt om anti-bitmedel från Ö&B, kanske något för Sportkossan och hans bundsförvanter att smaka på?

I går var det tisdag och Lars red som vanligt. Nya utmaningar så som trav utan stigbyglar stod på schemat och det var en tapper trio som kämpade sig runt fyrkanten. I hemläxa medföljde ett papper med ridvägarna och det kan nog behövas.

Nu planerar jag att lägga mig i framstupa sidoläge och kolla på Son Of Anarchy tills ögonen blöder. Eller i alla fall tills Lars kommer hem.

Så är jag då äntligen ledig.

Efter stallhelgen kändes lite vila så välkommet. Säkert hade Lars behövt detsamma men han fick snällt pallra sig iväg i morgonmörkret.

Dagen inleddes med en tripp till Storvik tillsammans med Anna, Lydia och Kallie. En mycket problemfri resa där alla inblandade skötte sig exemplariskt. Kallie blev genomgången av HL och fick bra prognos och grönt ljus. Trevligt.

I stallet var min ständige ängel Malin som packade påsar och fyllde på vatten. Två aktiviteter jag klarar om jag måste, men som känns så bökiga och jag gärna slipper om jag inte absolut är nödd och tvungen. Hästen har som genom ett trollslag börjat äta sin mat igen efter några dagar utan aptit. Kan hända att han hade lite ont i magen, för nu går allt i igen och hans bollhög har sitt vanliga utseende. Han har fått en ny nivå eltråd i hagen så han kan tyvärr (enligt hans egen uppfattning) inte servera sig själv längre från den buffébal som så påpassligt står utanför hans hage. På fredag ska han få löshoppa lite på klubben, något han förhoppningsvis kommer att uppskatta, efter denna långa period av matstoppning och händelselösa dagar.

Jag har världens bästa man

Fantastiska, underbara, älskade Lars.
Han klev upp och hjälpte mig med hästutsläppet i morse, helt utan gnäll och mankemang. Vi bytte täcken, släppte ut de fyra bestarna och fixade klart annat i stallet. Allt på under 30 minuter. Så enkelt och fort går det när man har en häst som är mer rumsren än en katt som går på låda och en man som hanterar samma häst som att han aldrig gjort annat.

I övrigt har dagen mest tillbringats i soffan.
Tänkte sedan, uppskärrad efter telegram från Skåne, att en amningsbehå kanske borde införskaffas pronto. Men si det gick inte, för affären som tillhandahåller sådana hade behagat stänga sina portar innan jag masat mig dit.
Kan hända jag gör ett nytt försök imorgon.
Eller så kanske jag gör en rebellmanöver och VÄNTAR tills jag vet om det ens blir nån amning.

Att rida i nybörjargrupp

"Det känns om att jag blivit assrejpad av en hel marinkår"

Ovanstående är Lars summering av ridlektionen i tisdags.
Det tränades på att sitta ned i traven.

Idag jobbar jag sista dagen innan jag går på ledighet.
Fantastiskt skönt att få vara ledig.

God morgon!

Toleranta medtrafikanter

Ja, idag var det dags att bryta Blixts totalitära vintervila och börja smyga lite.
Malin och jag packade i sedvanlig harmoni och telepatisk kommunikation in hästarna i transporten och begav oss till ridhuset. Min tanke var att Blixt skulle få ladda ur sig lite energi på fast och halkfritt underlag. Gjord, kapson och ett par inspänningstyglar gjorde honom sällskap på färden. Väl framme upptäckte vi att vår kära vän/fodergrossist/hästvän/bloggare/mamma/vargtass Lotta O hade liknande planer, alltså att rasta/röra på en ännu inte fullt igång häst.
Tack för att det var just Lotta och ingen annan.
För vilken annan person hade stått ut med följande:

• En höggravid kvinna med skogstokig 4-åring som med mycket högljuda frustningar var mer i luften än på marken.

• En annan kvinna ridandes på en sportkossa med tinkerutseende och lealöst rörelsemönster som triggades av den skogstokige.

• En symfoni av frustningar, rodeorusher, bocksprång, ögonrullningar (mest från sportkossan), bakbenspromenader och hästpruttar. Allt noga komponerat och tonsatt av de två 4-åriga unghästkompositörerna.

Ingen annan tror jag.
Blixt avslutade i god stil, när han i sin iver att få rulla sig i ridhusgruset la sig i direkt anslutning till det högt värderade dressyrstaketet och vältrade sig, innan han på väg upp trasslade in benen i nämnda dressyrstaket.
Tur man inte hetsar upp sig för småsaker.

I mitten av dessa anmärkningsvärda händelser hann Blixt trava några varv i avslappnad fin form med skummande mun (kapson är fina grejor) i ungefär 20 sekunder i varje varv. Det var också trevligt att se att hans diet gett resultat och det fina hull jag tycker mig sett faktiskt sitter där, även när han rör sig på allsköns vis.

Kossan såg fin och pigg ut han med, men som sagt, han har ett rörelsemönster som liknar... ... ... ehh... ingenting. Att hans matte dessutom såg ut som en liten prick uppepå gjorde att det såg lite lustigt ut, men på ett positivt sätt. Kossan är 4 år och har lite svårt med figuren ibland. Just nu är det en sån där ibland-period. Därför har han fått låna sadelgjord från den tid jag hade en monsterfux på nära 180cm över havet. Och att hans matte ser ut som en prick, det beror inte så mycket på att kossan har växt flera dm på höjden. Kossan har växt på bredden, så matten får spreta ut med benen mer och då hamnar fötterna ju där de hamnar, strax under sadelkåpan.

Nåja, det var mycket trevligt att göra nåt mer än att bara klappa/borsta.
Utan Malin hade det nog inte gått, för då hade jag förmodligen dött av syrebrist på stallgången när jag försökt få på benskydden.

Upploppsklockan har ringt - här kommer hon!

Jojomen!
Sista veckan är här och jag vankar mot solnedgången.
Jag ser fram emot ledighet och vila.
Tänkte försöka jobba måttligt under veckan, men det brukar vara svårt på mitt jobb.
Att få städa ur arbetsrummet på gamla papper, göra rent bakom pärmarna jag aldrig använder, ta hem min turkosa rådjurssparbössa och kanske tömma anslagstavlan på inaktuell info om beslutskoder.

Jag hoppas myndigheten blir bättre under min frånvaro.
Att den inte låter människor vänta så länge.
Att människor slipper slåss för sin sanning så till den milda grad att de nästan ger upp.
Att omorganisationen gör just detta för dem.
Att myndigheten, precis som andra myndigheter, blir bättre på att bemöta alla, även dem utanför heteronormen, fördomsmallen och schablonersättningen.
Att vi som arbetar där inte tillåter oss bli cyniska.
Att ni som kritiserar oss så hårt förstår lagstiftningen och att det är den som måste ändras, innan vi kan göra det.
Att ni som tycker vi är för generösa inser att det är så få som får stanna, egentligen.
Att ni som tycker vi är för hårda inser att de som inte får stanna inte anses ha skäl nog, och att det faktiskt kan vara så.
Att alla människor är lika mycket värda. I hela världen.

Jag tror jag inleder veckan med att hänga vid verkets dokumentförstörare.
I'm a Rock 'n roll rebel.

Sirap

Ja ännu en vecka till ända.
Endast en vecka kvar att jobba.
Känns väldigt konstigt att tänka på.
Att nästa gång jag jobbar så är jag förälder och förmodligen en ny människa all together.

Det är massor att göra på jobbet och jag hinner ändå inte få nåt gjort när jag är där eftersom allt hela tiden flyter in i allt annat. Jag hinner knappt påbörja ett ärende, en uppgift, ett möte eller ett mail innan något annat akut kastas i mitt knä. Något som måste lösas bums. Det är egentligen väldigt roligt, men jag känner mig lite avtrubbad eftersom det är så mycket jag vill hinna avsluta innan jag går hem.
Det känns som jag vadar i sirap och tiden går så fort.

Blixt har fått en del kärlek under veckan.
Jag är förundrad över den päls han har lagt sig till med. Den är nästan i klass med minimammutens.
Det märks att han börjar tycka att han får lite för lite uppmärksamhet. När vi är där så vill han pilla och pyssla med oss hela tiden. Helst bara stå och trycka upp tandköttet mot Lars axel, eller mojsa med nosen i vantluddet, eller (hans morgonfavorit) bita oss på skorna.
Dessa aktiviteter skulle han lätt kunna spendera timmar på, om vi lät honom.
Nåja, om temperaturen håller sig över -10 kan det hända att han får åka till ett ridhus och göra av med lite energi snart. Han skulle uppskatta det.

I övrigt förfäras jag över situationen i Haiti.

Vincent har kommit...

I måndags var jag med mina fina vänner på clinic med Maria Gretzer. Mycket bra och mycket inspirerande. Det enda som inte var vidare bra var ryttarna i ponnygruppen. Tur för gruppens del och även för publikens, att Haflingerponnyn tillverkade egna showinslag så som spansk skritt för att lätta upp stämningen. Maria Gretzer upprepade det som vi alla behöver höra hela tiden, utan bra grundarbete så kommer man inte så långt. Det tråkiga är nödvändigt för oss alla, vad vi än tror.

Under clinicen fick jag ett sms från Lars om att hans bror med svägerska var på väg in på förlossningen. Två timmar senare hade de producerat en välskapt pojke på 4.6 kg. Snabba ryck!

Vincent, som han heter, höll audiens igår och han luktade underbart. En mycket trivsam liten prick, mindre än ett dygn gammal.

Efter Vincents audiens var det dags för Lars att rida terminens första ridlektion.
Nemas problemas!
Han red Ture igen och glassade runt som vanligt. Det är inte klokt vad han är duktig. Gruppen han rider i hade utökats med en person, så nu är det hela tre ryttare och med, som ridläraren påpekade, något så ovanligt som manlig dominans.

Idag hade jag nämndemannauppdrag i Länsrätten.
LPT-mål i Hudiksvall och det var inget pulshöjande direkt.
Att tjänstgöra som nämndeman i länsrätten är oftast väldigt intressant och jag lär mig väldigt mycket.
Det tråkiga är att det är väldigt ont om yngre personer som tjänstgör. Jag tror jag är yngst i min domkrets, i alla fall av dem jag träffat på hittills. Otippat nog är min bästa nämndemannapolare en 74-årig moderat paragrafryttare vid namn Sixten. Vi kommer för det mesta väldigt bra överens och så även idag. Sixten och jag skulle förmodligen aldrig ha träffats om det inte vore för detta uppdrag, och vi skulle nog nästan inte vilja det heller, så olika vi är. Han är en man med mycket starka principer och en politisk övertygelse som slår det mesta. Idag yppade han åsikter om allt från offentlig amning (ingen hit hos Sixten) till det faktum att länsrätten övergår till att bli förvaltningsdomstol i Falun istället för i Gävle (inte heller det nån hit). Hur som helst så kommer vi förvånansvärt bra överens och det är alltid ett nöje att tjänstgöra tillsammans med denna ganska griniga och konservativa gubbe. Det trodde jag inte när jag började som nämndeman.
Jag hoppas på att få fortsätta efter valet.
Kanske, för att det ska vara praktiskt genomförbart med småbarn, i tingsrätt och brottsmål. Detta finns på hemmaplan, förvaltningsdomstolen kommer efter den 15 februari att finnas i Falun, vilket kräver längre resor och kanske även övernattningar. Det är dock något som får vänta till i höst för min del. Och med ett stundande val och ny period, där man först och främst måste bli vald så kan vad som helst hända.

I övrigt älskar jag min man och vår tvättmaskin!

Mer hästknark i systemet

Maja Heed är i Ringnäs och håller träningar i helgen.
Endast en hopptorsk hästpundare av rang klär på sig allt som står att finna i textilväg och ställer sig i -15 och glor på markarbetsövningar. Njuter av dem.
Jag längtar tills jag ska få betala dyra pengar för att få bli förolämpad ombord på min häst igen. Ahh vad jag saknar det.

Annat finns inte mycket att förtälja.
Den arktiska kylan håller i sig.
Lars har modifierat en spjälsäng för att den skall passa in i vårt ytsnåla hem.
Katterna vägrar gå ut och avlöser varandra på kattlådan, till Lars stora förtjusning. Det är nämligen Lars som måste mocka. Allt enligt barnmorskans order. Inget jag sörjer direkt.
Castro är inte riktigt nöjd över mockningsfrekvensen. Lillebror couldn't care less.

Nu ska vi pollemasa en stund innan vi ger oss iväg på dagens äventyr.
God morgon!

Back in black

Ja, jag gick och jobbade idag.
Efter två veckors hasande i fleccepyjamasbyxor på hemmaplan kändes det nästan onaturligt och framförallt lite spännande att jobba igen.
Märkligt nog var allt som vanligt.
Det jag lagt märke till när jag varit ledig en lite längre stund är att jag blir så förvånad varje gång någon arbetskamrat frågar mig något. Jag tänker inombords: -Fråga nån annan, jag vet inte hur man sköter det här jobbet, jag är ju ny här.
Men sen märker jag att jag vet svaret, nästan som på automatik och då känns det lite bättre igen. Att även om hjärnan varit frånkopplad i två veckor så är den ändå med i matchen när det behövs.

På eftermiddagen besökte jag min rara barnmorska och äntligen är blodvärdet bättre. Absolut inte bra, men bättre än på hela tiden. Dubbla doser järndropp en gång i veckan, det är det som är det hemliga receptet på förbättringen.

I stallet var allt fruset: hästbajset, hästmaten, hästvattnet och hästintresset. Alla hästar i sig såg dock väldigt nöjda ut med tillvaron, vilket värmer ett frostigt mattehjärta.
Efter att ha tittat på Leifs träningar förra helgen och med Maria Gretzers clinic i sikte känner jag att lite ridning skulle vara mysigt. Fast sen fryser näsborrarna ihop av kylan och ögonfransarna ikläds istappar tillfrusna av fartvindstårarna som uppstår av den halsbrytande hastighet jag kommer upp i nu för tiden. Ett steg i dag och ett lite senare i dag, så sammanfattar jag mitt gångtempo.

Just nu lyssnar jag till den ljuva melodin som strömmar från badrummet. Vår nyinköpta tvättmaskin premiärtvättar sin första laddning och vi är nästan lite högtidliga här hemma.
-Vad ska vi köra?
-40 grader?
- Ja! Det gör vi!
Stråkorkestern tonas in i bakgrunden...

I morgon är det fredag!
Bara en sån sak.

Heroin - inte för alla, självförtroende däremot...

Det är nästan omöjligt att skriva nåt intressant om tisdagen.
Jag fick dropp och höll på att frysa ihjäl på väg dit och hem, trots att jag åkte bil.
I övrigt behövde vi handla mat, tvättmaskinstillbehör och sköta om hästen.

När jag inte gör nåt annat så läser jag just nu Slash självbiografi. Maken till destruktivt leverne och tragisk drogkarriär får man nog leta efter. Men han lever ju än och boken är inte slut, kanske kommer det ordna upp sig. Det händer att jag blir irriterad på sådana böcker, det är för mycket upprepningar och dåligt språk. Men denna är inte så tokig, inte brilliant, men långt ifrån Gene Simmons "Jag har uppfunnit hela världen och alla uppfinningar som jag inte uppfunnit har jag gett idéerna till och har jag inte gjort det så har jag tagit patent på alla andras uppfinningar så jag tjänar pengar på dem ändå. Förutom detta har jag skrivit varenda bra låt som finns och kommit på alla andra bra grejor också-mentalitet"
Här finns det de som skulle hävda att jag är väldigt lik Gene.
Kanske inte till utseendet, eftersom min tunga är så kort och jag tack vare den inte kunde säga R förrän jag gick i skolan, men till attityden.
Att mitt självförtroende är alldeles för bra för att vara hälsosamt.
Det är det kanske.
Men Genes är nog fan etter värre, köp boken Kiss - and make up! får ni se. Eller gör inte det förresten, låna den av mig istället, han behöver inte mer pengar.

I övrigt noterar jag att vargarna upprör igen.

Maxad måndag

Dagens stora event var trippen till Gävle med Hellge och hans glada humör till sällskap.
Han skulle återbesöka veterinären och bli friskförklarad. Det var bestämt sedan innan, eftersom matte Malin inte har vare sig ork eller ekonomi för mer elände. Hellge sprang på gången innan han ens behövde, så ivrig var han att visa upp hur frisk och fräsch han var. Och hur veterinären kunde se att han var ohalt måste tilldömas dennes erfarenhet av hästar med alla möjliga rörelsestörningar och allt där emellan. Han dinglade med benen i luften till höger och vänster när han sprang att det var i princip omöjligt för en annan att se annat än det virrvarr hans ben utgjorde.
Men, klartecken för igångsättning fick han, så nu ska han sättas igång långsamt och förhoppningsvis ska han också hålla livet ut.

Väl hemma från Gävle så ringde Lars och sa att han minsann hade hittat en tvättmaskin som kostade så lite att det knappt var sant hos en av de stora el-drakarna. Det lät för bra för att vara sant, så Malin ville också ha en. Sure Bernard!
Vi fick ta Malins buss och pirra och bege oss till Bollnäs.
Köpte två tvättmaskiner och for till Max för en mycket sen och mycket ostfylld lunch.
På vägen mellan el-draken och Max började vi fundera lite. Sen lite till ändå.
Problemet var att vi, med en isande känsla längs ryggraden, lite försent insåg att vi kanske borde mätt dörrarna hemma innan vi blint rusade iväg och köpte oss en BAUTASTOR tvättmaskin. Kris och panik.
Ringde en vän.
Vännen läste högtidligt upp måtten på tvättmaskinen enligt el-drakens internetsajt.
Ringde en moster.
Mostern mätte högtidligt mellan dörrkarmarna.
Nästan en halv centimeter till godo på varje sida.
Det borde gå.
Men vi vet inte än.
Maskinen står i köket.
Vi håller tummarna.
Annars är det nog den dyraste och mest tekniskt avancerade köksö man kan ha.

Snöret som drar min pulka

Nyåret är förbi och januari är här.
Rent praktiskt innebär det ingenting ännu. Lars och jag är lediga till den 7:e och sen jobbar vi som vanligt igen.
Det finns lite ljuspunkter att se fram emot. En sådan är Maria Gretzer-clinic i Gävle den 11:e. Lottas Orley ska gå och när jag sett Maria tidigare har det varit bra, jag hoppas på att det är det nu också. Den här abstinensen gör att jag törstar efter minsta hästaktivitet. Dock skulle jag önska att jag kunde vara aningens mer selektiv när jag väljer dessa aktiviteter. I morse var ett sådant tillfälle jag gärna hade bytt bort. Utsläpp av hästar. Inga problem, jag har ju den mycket uppskattade partnern till hjälp. Men just i morse var det liksom lite besvärligare än vanligt. Varför?
S-N-Ö!
Inte så lite heller.
Tog nästan en halvtimme bara att få bilen i kördugligt skick. Den hade en halvmeter snö på huven. Sen var det inte skottat någonstans efter vägen. När vi skulle av i Ina så fick vi fälla ut det imaginära plogbladet på Saaben och forcera snövallen för att ens ta oss in till stallet. Att plumsa 400 meter i halvmeterdjup snö är liksom inte en höggravid kvinnas högsta dröm. Särskilt inte som blodvärdet är så lågt att samma höggravida kvinna flåsar anmärkningsvärt mycket vid en så ansträngande aktivitet som högläsning.
Nåja, Saaben tog oss till målet och hästarna kom slutligen ut till sina respektive hagar. Tur dom är snälla. Värst var det nog för Alfons, minishettis och med markfrigång på ca 40 cm. Han hade det kämpigast och fick nära på gå bakom Lars för att kunna dra nytta av dennes spår.

När vi kom hem satte vi på allvar igång med Operation Babyalkov. Eller jag ljuger, det var Lars som satte igång. Själv for jag iväg och tittade på Leif Hall-träningarna i ridhuset. Det kändes ungefär som jag föreställer mig att metadon känns för en herointorsk person. Visst, det fyller behovet, men kicken uteblir. Ändock är det tusentals gånger bättre än att sitta hemma och pusta och vara utan hästaktiviteter/metadon.

När Malin, så pliktskyldigt, dumpat mig hemma igen var alkoven färdigmålad och det fanns lagad mat.
Hur kunde jag ha sån tur?
Vem planterade denna person i mitt liv?
Han är snöret som drar min pulka.
Jag dövar mitt dåliga samvete över hans godhet med att jag faktiskt kånkar runt på den här babyn och att det minsann inte är enbart för min egen skull. Men faktum är att han är fantastisk. Han är dessutom god, på riktigt en genomgod människa som vill väl och tycker bra saker.
Kanske är dags att sova?
Imorgon är det dags för utsläpp av odjur igen och därefter hoppas jag på än mer metadon på ridhuset.