Trötthetens våta filt

Den ligger över mig.
Men inte på grund av mitt barn som håller mig vaken och den obligatoriska småbarnssömnbristen.
Icke.
Det är min häst som gör mig matt och ger mig en grå uppsyn och eventuellt några grå hårstrån för att kröna min urlakade skapelse.
Som bekant gjorde han ju en liten snabbvisit på SORF under påskhelgen för att få smaka på att vara i stimmiga sammanhang.
Det gjorde han då förvånansvärt bra.
I går skulle han få göra samma sak i Ringnäs.
Det gjorde han förvånansvärt dåligt.
Long story short:
Enligt Blixts bestämda uppfattning var det för stimmigt, för små ponnyer och för lång väntetid.
När det slutligen blev dags att hoppa så ville han sköta allt själv.
Han gick in i botten på ALLA hinder för att sedan hoppa kassaskåpssprång över dem.
Detta resulterade i att han vackert fick stå ut med att bli dragen i munnen i varje språng och att jag blev sur som ättika. Som kronan på verket brallade häståsnan av mig efter sista hindret så jag tjongade huvudet i backen och pH-värdet i mig sjönk om möjligt ännu mer.

Jag är fortfarande sur och tänker inte analysera denna usla ritt och Blixts och mitt gemensamma ansvar för denna misslyckade dag.
Jag är bara ytterst tacksam för att alla andra som befann sig på stället stod ut och inte arkebuserade både mig och hästen på plats, för som vi uppförde oss förtjänade vi nästan det.

Hoppas det snart kommer fler tillfällen då vi har chans att skämma ut oss.