Jag var nervös innan.
Nervös för att vildhästen skulle försöka imponera på alla närvarande genom att utföra hela sitt register med bock/bakutsprång och en och annan bakbenstango.
Som tur är så har jag och mästargroomen Malin varit med förr och vet att detta kan inträffa så vi var ute i god tid.
Först på plats longerades Blixt inne i ridhuset medan de andra anlände och fotfolket byggde. Inga större krumbukter då.
Tacknämligt att se att flera andra unghästar också linades i samma syfte. Att jag inte är den enda med sprallig och smidig spelevink.
Själva uppsittningen gick utan större mankemang och sen flöt det på rätt bra.
Blixt var visserligen mycket ivrig att visa för mig hur smidig och vig han är, men inte värre än att jag satt kvar med livet i behåll. Det är häftigt att sitta på en häst där man känner hela ryggen rulla under sadeln i varje språng över hinder.
Det finns mycket att justera, styrning, tempo, lydnad och lösgjordhet, men nog fan kan han hoppa.
Matte är inte så jäkla slipad hon heller, det är svårt att bedöma sprången och det händer så lätt att jag blir lite efter i handen.
Om det dessutom försvann en 10-15 kg så skulle allt vara så mycket härligare.
Kanske kan några barnvagnspromenader och sockeravgiftning hjälpa till med den delen?
Allt som allt var det helt underbart roligt att få sitta i sadeln på en "riktig" hoppträning igen.
Så roligt att vi ska göra om det på annandag påsk.
Sportkossan och Malin ska få sina fiskar heta dom med så att Malin blir lika drabbad av hoppsug som jag.
måndag 29 mars 2010
lördag 27 mars 2010
Bjästa - en kurdisk bergsby?
Linnea tipsade om detta blogginlägg och det var så bra att jag gör samma sak.
Läs och begrunda.
Läs och begrunda.
torsdag 25 mars 2010
Jävla politiker
Politiker är sällan poppis.
Vi lever i någon sorts demokrati.
Vi är alla politiker om vi vill.
Vad vill du?
Vi lever i någon sorts demokrati.
Vi är alla politiker om vi vill.
Vad vill du?
onsdag 24 mars 2010
Varför jag inte röstar på SD?
Jag tycker nämligen att:
BLÄ!
- alla människor är lika mycket värda
- att det "traditionellt svenska" är ett flytande begrepp som var och en själv kan få definiera
- de lokala representanterna här är pinsamt okunniga om de få saker de har uttalat sig om
- eftersom alla vet att de är främlingsfientliga redan så kan de lika gärna säga det öppet men de fortsätter tramsa
- fakta och vetenskapliga undersökningar är bättre underlag till åsikter än antaganden och tyckanden baserade på okunnighet och rädsla
- det går att diskutera invandring på en högre nivå än "Svenskar vs. utlänningar"
- att integration handlar om oss alla och inte om att "dom" skall anpassa sig och inte vi
- det är korkat och visar på stor okunnighet att avfärda islam och muslimer som "det stora hotet"
- kepsförbud i skolan och folkdans på schemat upptaget i partiprogrammet visar hur mycket energi man lägger på stora frågor som miljö, jämställdhet, sjukvård, arbetslöshet
(Ahhh, just ja, mindre invandring mer jobb, pengar och resurser till "oss")
BLÄ!
tisdag 23 mars 2010
Ord
Det finns en hel del ord och "sägningar" som jag tycker är äckliga.
"Livspusslet" är ett sådant ord. Ordet blir heller inte populärare hos mig nu när jag måste försöka lösa detsamma varje dag.
Måndagen skulle fyraåringarna vaccineras. Vilket också skedde smidigt och snabbt.
Sen for jag och Lovikka hem i raketfart för matning innan den sistnämnda skulle explodera i hungerutbrott. Eftersom vår sedvanliga förmiddagslur hade avbrutits gick vi till sängs en stund innan vi promenerade till stallet.
När vi väl var hemma igen var klockan 18 och pappan dundrade in och vi hade en trevlig kväll i dammsugningens tecken. Eller pappan hade det, jag själv satt i soffan och gjorde allt för att inte bebisvargen skulle propsa på sin kvällsritual "Det stora skriket". Det gick bättre än väntat.
Tisdagen bjuder på hästaktiviteter och det känns mycket välkommet.
Hästrackaren har tappat en sko, igen, och således får det bli ridhus, igen.
Förhoppningsvis dyker Anna och Kallie upp och visar upp sig också.
Knepigt det här med hästar förresten, hur det aldrig bara kan flyta.
Tappsko-vaccinering-massage-tappsko-omskoning-maskprov-avmaskning-klippning-tappsko-myggmedel-täckesskav-sårskada-tappsko-sadelbyte-foderanalys-tappsko-hästtransportsreparation-nya ridbyxor-tappsko.
Allt i en enda lång evighetssaga som utarmar den stackars ägarens ekonomi och lättsamma sinne.
"Livspusslet" är ett sådant ord. Ordet blir heller inte populärare hos mig nu när jag måste försöka lösa detsamma varje dag.
Måndagen skulle fyraåringarna vaccineras. Vilket också skedde smidigt och snabbt.
Sen for jag och Lovikka hem i raketfart för matning innan den sistnämnda skulle explodera i hungerutbrott. Eftersom vår sedvanliga förmiddagslur hade avbrutits gick vi till sängs en stund innan vi promenerade till stallet.
När vi väl var hemma igen var klockan 18 och pappan dundrade in och vi hade en trevlig kväll i dammsugningens tecken. Eller pappan hade det, jag själv satt i soffan och gjorde allt för att inte bebisvargen skulle propsa på sin kvällsritual "Det stora skriket". Det gick bättre än väntat.
Tisdagen bjuder på hästaktiviteter och det känns mycket välkommet.
Hästrackaren har tappat en sko, igen, och således får det bli ridhus, igen.
Förhoppningsvis dyker Anna och Kallie upp och visar upp sig också.
Knepigt det här med hästar förresten, hur det aldrig bara kan flyta.
Tappsko-vaccinering-massage-tappsko-omskoning-maskprov-avmaskning-klippning-tappsko-myggmedel-täckesskav-sårskada-tappsko-sadelbyte-foderanalys-tappsko-hästtransportsreparation-nya ridbyxor-tappsko.
Allt i en enda lång evighetssaga som utarmar den stackars ägarens ekonomi och lättsamma sinne.
lördag 20 mars 2010
Malin - russinet i kakan
Att få tillfälle att rida är inte lätt när man är ensam med Lovikka.
Att få ha en vän som Malin som då ställer upp som barnvakt/groom är en välsignelse.
Att få rida sin underbara fyraåring utan att stirra döden i vitögat under ett ridpass är underbart.
Fler personer borde ha en Lovikka, en Lars, en Malin och en underbar fyraåring samtidigt, det är nämligen rikedom.
Att få ha en vän som Malin som då ställer upp som barnvakt/groom är en välsignelse.
Att få rida sin underbara fyraåring utan att stirra döden i vitögat under ett ridpass är underbart.
Fler personer borde ha en Lovikka, en Lars, en Malin och en underbar fyraåring samtidigt, det är nämligen rikedom.
måndag 15 mars 2010
Mognad
Mognad kan ha drabbat min häst, åtminstone tillfälligt.
Igår drog team Persson/Hildén till Ringnäs för lite trimning av 4-åringarna.
I ridhuset befann sig, förutom en hel hoppbana innehållandes vattenmattor och annat skoj, två andra hästar.
Blixten är den typ av häst som behöver så lite intryck som möjligt för att fungera. Ju mer som finns att uppmärksamma i omgivningen desto mindre intressant är mattes instruktioner.
Så kalkylen såg på förhand inget vidare ut med både hinderpark och sällskap innanför ridhusets fyra väggar.
Efter att ha longerat ur honom de allra värsta krumbukterna var det således dags att rida.
Missförstå mig rätt, det är väldigt bra för Blixt med miljö och socialträning, men det innebär vissa risker för mig som ryttare.
När huvudet blir för fullt av intryck så gör Blixt det enda, enligt honom, rätta i en sån situation: reser sig rakt upp.
Jag vet inte hur många gånger han har gjort det men jag skulle gissa på cirka 15 gånger. Varje gång tänker jag: Det här går åt skogen, nu slår vi runt, det här reder han aldrig ut utan att någon får sätta livet till, och så vidare. Till denna dag har han rett ut det varje gång och jag börjar fundera på om jag ska anmäla honom till Let's Dance eller nåt annat käckt program som kräver bra fotarbete. Nåja, det är kanske dumt att uppmuntra honom.
Hur som helst, när jag skulle sitta upp så var jag mycket medveten om att allt omkring mycket väl skulle kunna framkalla ett let's dance-moment.
Vad hände?
Ingenting!
Hästen skötte sig jättebra i ridningen och som grädde på moset promenerade han glatt fram och tillbaka över vattenmattan.
Tänk om det blir en kontrollerbar individ med fyra fötter i marken istället för två!
Igår drog team Persson/Hildén till Ringnäs för lite trimning av 4-åringarna.
I ridhuset befann sig, förutom en hel hoppbana innehållandes vattenmattor och annat skoj, två andra hästar.
Blixten är den typ av häst som behöver så lite intryck som möjligt för att fungera. Ju mer som finns att uppmärksamma i omgivningen desto mindre intressant är mattes instruktioner.
Så kalkylen såg på förhand inget vidare ut med både hinderpark och sällskap innanför ridhusets fyra väggar.
Efter att ha longerat ur honom de allra värsta krumbukterna var det således dags att rida.
Missförstå mig rätt, det är väldigt bra för Blixt med miljö och socialträning, men det innebär vissa risker för mig som ryttare.
När huvudet blir för fullt av intryck så gör Blixt det enda, enligt honom, rätta i en sån situation: reser sig rakt upp.
Jag vet inte hur många gånger han har gjort det men jag skulle gissa på cirka 15 gånger. Varje gång tänker jag: Det här går åt skogen, nu slår vi runt, det här reder han aldrig ut utan att någon får sätta livet till, och så vidare. Till denna dag har han rett ut det varje gång och jag börjar fundera på om jag ska anmäla honom till Let's Dance eller nåt annat käckt program som kräver bra fotarbete. Nåja, det är kanske dumt att uppmuntra honom.
Hur som helst, när jag skulle sitta upp så var jag mycket medveten om att allt omkring mycket väl skulle kunna framkalla ett let's dance-moment.
Vad hände?
Ingenting!
Hästen skötte sig jättebra i ridningen och som grädde på moset promenerade han glatt fram och tillbaka över vattenmattan.
Tänk om det blir en kontrollerbar individ med fyra fötter i marken istället för två!
torsdag 11 mars 2010
No news is good news
Det händer inte mycket.
Vi, Lovikka och jag, gör så mycket vi hinner och det är inte mycket alls det.
Mata, amma, byta, sova och titta, det är Lovans fem grejor på att-göralistan.
Mina är dessa fem plus några till.
Den här veckans hittils mest upphetsande händelser:
Dock har jag idag ridit ut för första gången sen vilan.
Hästen är tokig, något vi alla visste sen tidigare. Men trots att jag vet att han är knäpp så är det otroligt spännande och roligt. Två jobbiga situationer uppstod varav bakbensquickstep var mest adrenalinutsöndrande hos mig. Den fullastade timmerbilen som mötte upp på smala grusvägen lyckades vi undvika genom att vika in på en stig. Tur det, för vi hade nog inte fått plats på vägen alla tre, timmerbil, Blixt och Hellge.
Nåja, nu är det gjort och förhoppningsvis blir Blixtens uppförande bättre och bättre.
Om jag tänker tillbaka till hur han betedde sig förra året vid den här tiden så har han ju blivit lite bättre sen dess. Då ägnade vi nämligen hela vårvintern åt att försöka komma över järnvägsövergångarna, det gick tillslut, framåt maj.
Nu går han över dem utan större bryderier.
Han har ett huvud som kokar över av intryck och ett sinne som är så lyckligt och sprudlande, det blir dock lite jobbigt för matte när han tillslut är så till sig att det enda han kan komma på att göra är bakbenskonster. Varenda gång han får för sig att han måste upp så går han så högt att jag är HELT säker på att vi ska slå runt, men varenda gång (hittills) lyckas han ta nåt litet extra kliv för att få hela skutan i balans igen. Så även idag. Tur han är smidig, den lille skiten.
Imorgon får det bli ridhus igen, för säkerhets skull.
Vi, Lovikka och jag, gör så mycket vi hinner och det är inte mycket alls det.
Mata, amma, byta, sova och titta, det är Lovans fem grejor på att-göralistan.
Mina är dessa fem plus några till.
Den här veckans hittils mest upphetsande händelser:
- tisdagens lunch på CFL
- hovslagaren kom och slog på tappskor
- lunchdejt med kusin Jennie och nya bebisen Martin på torsdagen
Dock har jag idag ridit ut för första gången sen vilan.
Hästen är tokig, något vi alla visste sen tidigare. Men trots att jag vet att han är knäpp så är det otroligt spännande och roligt. Två jobbiga situationer uppstod varav bakbensquickstep var mest adrenalinutsöndrande hos mig. Den fullastade timmerbilen som mötte upp på smala grusvägen lyckades vi undvika genom att vika in på en stig. Tur det, för vi hade nog inte fått plats på vägen alla tre, timmerbil, Blixt och Hellge.
Nåja, nu är det gjort och förhoppningsvis blir Blixtens uppförande bättre och bättre.
Om jag tänker tillbaka till hur han betedde sig förra året vid den här tiden så har han ju blivit lite bättre sen dess. Då ägnade vi nämligen hela vårvintern åt att försöka komma över järnvägsövergångarna, det gick tillslut, framåt maj.
Nu går han över dem utan större bryderier.
Han har ett huvud som kokar över av intryck och ett sinne som är så lyckligt och sprudlande, det blir dock lite jobbigt för matte när han tillslut är så till sig att det enda han kan komma på att göra är bakbenskonster. Varenda gång han får för sig att han måste upp så går han så högt att jag är HELT säker på att vi ska slå runt, men varenda gång (hittills) lyckas han ta nåt litet extra kliv för att få hela skutan i balans igen. Så även idag. Tur han är smidig, den lille skiten.
Imorgon får det bli ridhus igen, för säkerhets skull.
söndag 7 mars 2010
Bekännelser
Bekännelse 1: Igår såg jag ett halvt avsnitt av MTV:s "16 and pregnant".
Ett helt avskyvärt program på många sätt.
Familjen i avsnittet jag såg bestod av ett par, den 16-åriga gravida flickan och hennes pojkvän.
Med fanns också deras mammor och syskon. Så långt var allt bra. Det hemska var när paret skulle träffa det par som skulle adoptera deras ännu ofödda barn. Mötet mellan de två paren ägde rum hos någon sorts organisation som hjälpte dem med adoptionen. Paret som skulle adoptera var mönsterkristna människor som träffats i kyrkan. Hon jobbade som dagisfröken på kristet dagis och han jobbade med ekonomiredovisning. De var perfekta individer som svarade perfekt på de perfekta frågorna som kvinnan från adoptionsorganisationen ställde. Sedan frågade kvinnan ungdomarna varför de valde att låta adoptera bort sitt kommande barn. Här kom alla mina fördomar på skam. Flickan förklarade att hon själv växt upp med en mamma som inte hade bra förutsättningar att uppfostra ett barn och att det var det sista hon ville skulle hända sitt eget barn. Hon berättade så nyktert och redigt om hur hon ville att hennes barn skulle få det och att de själv inte skulle kunna ge sitt barn allt det.
Efter man fått se det mötet fick man naturligtvis bevittna förlossningen också.
Den där lilla sextonåriga tjejen kämpade på så bra och den förtvivlade blivande pappan hjälpte till så duktigt samtidigt som han grät eftersom han visste att de inte skulle få behålla barnet.
När barnet var ute så grinade pappapojken helt hejdlöst och intalade sig själv och mammaflickan att det var det bästa för barnet, hur fin hon var och hur hemskt ledsen han var för det här. Mammaflickan vågade inte ens titta på bebisen eftersom hon var rädd att hon inte skulle kunna "ge bort" den då.
Sen var programmet slut.
Blä!
Där satt jag i soffan, ammandes mitt eget lilla underverk och tårarna rann i floder.
Det var det värsta jag sett på länge.
Varför var programmet avskyvärt?
Därför att jag blev påverkad. Det är lätt att relatera till för mig eftersom jag själv nyss fött barn och tanken på att ge bort henne till okända människor är otänkbar.
Därför att man valt att göra reality-tv av en situation som måste vara bland de värsta man kan befinna sig i.
Därför att USA är ett land där man, om man är ung och fattig, kanske inte har möjlighet att ge sina eventuella barn ett bra liv utan får genomgå ovanstående istället. Särskilt om man är ung och inte kan/orkar/törs stå på sig.
Därför att de nya föräldrarna och organisationen såg sin religion som något som direktkvalificerade dem som bra föräldrar.
Därför att mamman och pappan med stor sannolikhet kommer att ångra detta längre fram. Både adoptionen i sig och att de valde att göra allt detta inför tv-kamerorna. Å andra sidan fick de kanske betalt och kan göra nåt vettigt för pengarna.
Hu! Jag blir illa till mods bara av att skriva om det.
Bekännelse 2: Vi prenumererar på "Vi föräldrar", Anna-Karin.
Till mitt försvar kan jag meddela att prenumerationen var en julklapp från min svärmor till oss som blivande föräldrar. Jag kan också säga att det ofta är en ganska dålig tidning och det bästa med den är annonserna.
God Morgon!
Ett helt avskyvärt program på många sätt.
Familjen i avsnittet jag såg bestod av ett par, den 16-åriga gravida flickan och hennes pojkvän.
Med fanns också deras mammor och syskon. Så långt var allt bra. Det hemska var när paret skulle träffa det par som skulle adoptera deras ännu ofödda barn. Mötet mellan de två paren ägde rum hos någon sorts organisation som hjälpte dem med adoptionen. Paret som skulle adoptera var mönsterkristna människor som träffats i kyrkan. Hon jobbade som dagisfröken på kristet dagis och han jobbade med ekonomiredovisning. De var perfekta individer som svarade perfekt på de perfekta frågorna som kvinnan från adoptionsorganisationen ställde. Sedan frågade kvinnan ungdomarna varför de valde att låta adoptera bort sitt kommande barn. Här kom alla mina fördomar på skam. Flickan förklarade att hon själv växt upp med en mamma som inte hade bra förutsättningar att uppfostra ett barn och att det var det sista hon ville skulle hända sitt eget barn. Hon berättade så nyktert och redigt om hur hon ville att hennes barn skulle få det och att de själv inte skulle kunna ge sitt barn allt det.
Efter man fått se det mötet fick man naturligtvis bevittna förlossningen också.
Den där lilla sextonåriga tjejen kämpade på så bra och den förtvivlade blivande pappan hjälpte till så duktigt samtidigt som han grät eftersom han visste att de inte skulle få behålla barnet.
När barnet var ute så grinade pappapojken helt hejdlöst och intalade sig själv och mammaflickan att det var det bästa för barnet, hur fin hon var och hur hemskt ledsen han var för det här. Mammaflickan vågade inte ens titta på bebisen eftersom hon var rädd att hon inte skulle kunna "ge bort" den då.
Sen var programmet slut.
Blä!
Där satt jag i soffan, ammandes mitt eget lilla underverk och tårarna rann i floder.
Det var det värsta jag sett på länge.
Varför var programmet avskyvärt?
Därför att jag blev påverkad. Det är lätt att relatera till för mig eftersom jag själv nyss fött barn och tanken på att ge bort henne till okända människor är otänkbar.
Därför att man valt att göra reality-tv av en situation som måste vara bland de värsta man kan befinna sig i.
Därför att USA är ett land där man, om man är ung och fattig, kanske inte har möjlighet att ge sina eventuella barn ett bra liv utan får genomgå ovanstående istället. Särskilt om man är ung och inte kan/orkar/törs stå på sig.
Därför att de nya föräldrarna och organisationen såg sin religion som något som direktkvalificerade dem som bra föräldrar.
Därför att mamman och pappan med stor sannolikhet kommer att ångra detta längre fram. Både adoptionen i sig och att de valde att göra allt detta inför tv-kamerorna. Å andra sidan fick de kanske betalt och kan göra nåt vettigt för pengarna.
Hu! Jag blir illa till mods bara av att skriva om det.
Bekännelse 2: Vi prenumererar på "Vi föräldrar", Anna-Karin.
Till mitt försvar kan jag meddela att prenumerationen var en julklapp från min svärmor till oss som blivande föräldrar. Jag kan också säga att det ofta är en ganska dålig tidning och det bästa med den är annonserna.
God Morgon!
lördag 6 mars 2010
Så äntligen kom solen.
Morgonen var iskall.
Släppte ut hästarna och åkte sen hem och la mig med hjärtegrynen igen.
När vi vaknade upp strålade solen och vi började ana att det kanske fanns en tillvaro utanför lägenheten.
Jag beslutade raskt att tösen och jag skulle ta oss en promenad.
Glad i hågen tågade vi ut i världen.
Vi kom till parkeringen och där körde vi fast.
Castro, som följt med, stod och stirrade på mig medans jag försökte få loss/fram barnvagnen och ungen sov som aldrig förr. Detta trots att vagnen nästan välte när jag försökte ta mig fram.
Väl loss hade jag tappat sugen lite, solsken till trots.
Jag samlade lite nytt mod och kavade runt på en liten promenad på cirka 40 minuter.
Det var ganska härligt.
Jag som alltid tyckt att barnvagnsrullare som stampar vägen fram i rask takt sett så fåniga ut.
Nu är jag där, om ännu inte i så himla rask takt.
Det enda negativa är att barnvagnen gör att man inte kommer fram överallt, något jag upptäckte idag.
Tänk vilka utmaningar detta mammaliv för med sig.
Morgonen var iskall.
Släppte ut hästarna och åkte sen hem och la mig med hjärtegrynen igen.
När vi vaknade upp strålade solen och vi började ana att det kanske fanns en tillvaro utanför lägenheten.
Jag beslutade raskt att tösen och jag skulle ta oss en promenad.
Glad i hågen tågade vi ut i världen.
Vi kom till parkeringen och där körde vi fast.
Castro, som följt med, stod och stirrade på mig medans jag försökte få loss/fram barnvagnen och ungen sov som aldrig förr. Detta trots att vagnen nästan välte när jag försökte ta mig fram.
Väl loss hade jag tappat sugen lite, solsken till trots.
Jag samlade lite nytt mod och kavade runt på en liten promenad på cirka 40 minuter.
Det var ganska härligt.
Jag som alltid tyckt att barnvagnsrullare som stampar vägen fram i rask takt sett så fåniga ut.
Nu är jag där, om ännu inte i så himla rask takt.
Det enda negativa är att barnvagnen gör att man inte kommer fram överallt, något jag upptäckte idag.
Tänk vilka utmaningar detta mammaliv för med sig.
fredag 5 mars 2010
Att hinna blogga
Jag hinner tyvärr inte blogga för jag måste ladda diskmaskinen, hänga tvätt, laga mat och dammsuga. Helst innan min man kommer hem.
Kan jag vara på väg in i fällan?
Hjälp!
Kan jag vara på väg in i fällan?
Hjälp!
onsdag 3 mars 2010
Bu för blixtvisiter
Nu har Lovikkamormorn åkt.
Två veckor har passerat och vi märkte det knappt.
Hon kom ju nyss, häromdan bara.
Bu för blixtvisiter!
Vi saknar henne redan.
Lovan och jag besökte BVC igår och fick uppleva den första läkarundersökningen där.
Inte direkt poppis hos Lovan. Hon gallskrek hela undersökningen. Jag kände mig lite tafatt men dom bollade runt med bebisen som ingenting och skrattade lite och med tanke på att dom gör det där med hundra ungar i veckan så är det naturligtvis vardagsmat med gallskrikare där.
Med stolta steg marscherade vi (mest jag, Lovan satt lite laid back i babyskyddet) därifrån med nya siffror i protokollet:
4480 gram och 55.2 cm lång.
High Five!
Inför BVC-besöket hade jag gjort i ordning barnet och allt var klart inför avfärd, jag slängde en snabb blick i spegeln och insåg att det nog inte skulle verka riktigt sunt om jag dök upp i väntrummet med bar överkropp. Stress är den nyblivna mammans bästa vän.
Lovikka hann med mycket under tisdagen.
Förutom BVC så var hon på Stadshotellet och åt lunch. Hon hälsade på hemma hos sina kusiner Alexander och Vincent. Slutligen var hon med i hejarklacken när pappan red sin lektion under kvällen. Varje gång fick hon också stå ut med att paketeras i och ur sin åkpåse, mössa och bilbarnstol. Aldrig i sitt fyra veckor långa liv, har hon haft så mycket på agendan som igår och ändå sov hon sig igenom det mesta. Fantastiskt, ingen stress där inte, den delen har hon klokt nog överlåtit till mamman, som med liv och lust tar sig an den.
I övrigt önskar jag lite islossning i trakterna runt stallet så det går att rida på andra ställen än just vägen. Vägen är fylld av timmerbilar och min häst är fylld av energi vilket är en dödlig kombination.
God morgon!
Två veckor har passerat och vi märkte det knappt.
Hon kom ju nyss, häromdan bara.
Bu för blixtvisiter!
Vi saknar henne redan.
Lovan och jag besökte BVC igår och fick uppleva den första läkarundersökningen där.
Inte direkt poppis hos Lovan. Hon gallskrek hela undersökningen. Jag kände mig lite tafatt men dom bollade runt med bebisen som ingenting och skrattade lite och med tanke på att dom gör det där med hundra ungar i veckan så är det naturligtvis vardagsmat med gallskrikare där.
Med stolta steg marscherade vi (mest jag, Lovan satt lite laid back i babyskyddet) därifrån med nya siffror i protokollet:
4480 gram och 55.2 cm lång.
High Five!
Inför BVC-besöket hade jag gjort i ordning barnet och allt var klart inför avfärd, jag slängde en snabb blick i spegeln och insåg att det nog inte skulle verka riktigt sunt om jag dök upp i väntrummet med bar överkropp. Stress är den nyblivna mammans bästa vän.
Lovikka hann med mycket under tisdagen.
Förutom BVC så var hon på Stadshotellet och åt lunch. Hon hälsade på hemma hos sina kusiner Alexander och Vincent. Slutligen var hon med i hejarklacken när pappan red sin lektion under kvällen. Varje gång fick hon också stå ut med att paketeras i och ur sin åkpåse, mössa och bilbarnstol. Aldrig i sitt fyra veckor långa liv, har hon haft så mycket på agendan som igår och ändå sov hon sig igenom det mesta. Fantastiskt, ingen stress där inte, den delen har hon klokt nog överlåtit till mamman, som med liv och lust tar sig an den.
I övrigt önskar jag lite islossning i trakterna runt stallet så det går att rida på andra ställen än just vägen. Vägen är fylld av timmerbilar och min häst är fylld av energi vilket är en dödlig kombination.
God morgon!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
