Gnäll

Det kan verka som att det kommer mycket gnäll nu.
Det är riktigt, det kommer gnäll.
Hellge, sportkossan, flodhästen, clownen, Blixts bästa vän i hela livet är sjuk.
Den arme stackaren har varit, mer eller mindre, knackig sen förra hösten.
Den 17 oktober var han och Malin med och tränade hoppning och det kändes inte bra tyckte Malin så det blev veterinärbesök och påföljande behandlingar i framkotorna. Han var ur spel fram till i januari när Malinka försiktigt började sätta igång honom. Sen dess har han funkat så där. Men någonstans har hoppet ändå funnits och på slutet har han växlat upp och visat både vilja och, hm nåja, en aning spänst.
Sen dök den upp - fången.
Som en våt, äcklig och orättvis orm slingrade den sig runt Hellge.
Innan vi ens hunnit släppa dem på gräs.
Innan Hellge ens har hunnit rulla sig i sin favoriträtt för att få sina klädsamma, gröna sommarfläckar.
Så nu står han där, i sjukhage och tuggar halm.
Hästen som har som största intresse i livet att äta.
Den raraste, hungrigaste lilla fyraåriga skäck man kan tänka sig.
Han ska alltså stå på grus resten av sommaren och tugga bark.
Blixt måste åka på bete med nån annan lirare som han inte känner, visserligen blir dom säkert bästisar, men det är inte lika roligt utan kossan.

Blixt själv har haft ledigt tre dagar.
Han har skött sig så bra på slutet och senast på hoppträningen i Bollnäs var han också riktigt skötsam. Ikväll tänkte jag ge honom en liten omgång igen för att få honom i lagom trim till tisdag då det är träning igen.
Om allt går som det ska och känns rätt så ska han eventuellt få debutera i hoppning nästa helg. Men det ska kännas rätt först.
Jag vill att han ska få en bra upplevelse och inte en massa stress.
Resultatet är inte viktigt, utan hur det går att vara i sammanhanget.
Vi får se hur det går.

Lovikka har slagit nya gnällrekord på egen hand.
Hon kör en harang varje eftermiddag, även om det inte är skrik och panik så kan det vara påfrestande att kånka runt på en åtta kilo tung Buddha look-alike, kånkandet är nämligen det enda som får tyst på henne.
Så mamman kånkar.
Ibland med sjal, ibland utan.
Men alltid lyssnandes på en massa mer eller mindre bra musik.
I går återupptäcktes Snap. Mer eller mindre bra låter jag någon annan avgöra.
På ett ögonblick skickades jag raka vägen upp på Folkans skoldiscodansgolv och testade lite danssteg som var inne under högstadieåren.
And hell yeah, I still got it!

Nu ska jag rota fram lite Londonbeat och gnussa luggen och sen ska Lovikka och jag dansa tryckare till White Lion - When the children cry
Passande nog.

Jag fyller år idag.
Jag gillar det inte alls.
Inte för att jag är rädd för att bli äldre, utan för att jag har svårt att hantera gåvor.

Blixts föregångare Paparazzi var en födelsedagsgåva av stora mått.
När jag fyllde 30 så fick jag denne halvblodsvalack, i Örebrotrakten hittade jag honom.
Han var ca 180 cm i mankhöjd och ovillig till ansträngning.
Men han var min.
En demolerad transport och något år senare var jag tvungen att inse att den stora 800-kilos nallebjörnen inte skulle bli någon fälttävlansstjärna. Inte heller tänkte han briljera i hoppning, ens på lokal nivå. Efter mycket vånda och lite beska kommentarer från tränare G bestämde jag mig således för att sälja honom.
Jag hade sån tur, och han med, att det var en helt fantastiskt underbar tjej som köpte honom och som älskade honom för den han är. Inte som jag, som älskade honom mer för vad han kunde ha varit om han hade lagt manken till och ansträngt sig.

Äh!
Nu ska jag sluta nostalgisera och köpa biljetter till Falsterbo.

Blixtbantning

Vardagen är åter här och euforin från torsdag och fredag har lagt sig.
Blixt har haft ätstörningar då vi fick nytt hö, tråkigt men som tur är så går det över på ett par dagar. Den arme stackaren behöver de få kalorier han kan få i sig.
Synd att en annan inte begåvats med samma typ av ämnesomsättning.
Det går att trycka i han exakt hur mycket mat som helst och ändå är han smal som en sticka.
Hans gode vän Hellge däremot, en svällande tunna av sötaste slag.

Revansch och lycka!

Idag var det så dags för den andra träningen.
Efter gårdagen kände jag mig ganska moloken och ställde in mig på att det skulle bli ännu en träning i att kunna vara i grupp med andra hästar.
Malin hade som vanligt den goda smaken att agera som världens mest effektiva och välorganiserade groom. Jag konstaterade redan igår att vatten och bank kanske skulle bli svåra att övervinna denna helg, men tänkte ändå att det kunde vara idé att göra dem "till fots" innan själva träningen började.
Så i djupaste lera och det blötaste gräs som går att föreställa sig traskade vi ner till banken.
Blixt var iklädd sin utrustning och en mindre klädsam anspänning.
Döm om vår förvåning när han helt sonika traskade upp och ner på banken som ingenting.
Jag tänkte att det var ju bra, men säkerligen kommer han ju vägra gå ner i vattnet.
Icke!
Hästen knallade glatt fram och tillbaka i vattnet efter mig.
Så då var det bara trappan kvar.
Den skuttade han ner för innan jag ens hade bett honom, så jag fick kliva ner efter honom istället för tvärtom.
Nåja, det var väl en sak om han gjorde det i grimskaft, men med mig på ryggen skulle det säkerligen inte vara lika lätt...
Pyttsan!
Blixtponken forsade fram hela träningen och tvekade inte på nåt. Han hoppade ALLT.
Så fin.
Så tuff.
Så himla energisk och härlig.
Han är ju ändå bara fyra år och har aldrig varit ute på terrängen tidigar, så hade det inte gått idag så hade nog ingen, utom möjligen jag då, tänkt att det var särskilt konstigt.
Men han gjorde det så bra.
På slutet hoppade vi runt en hel bana innehållande alla "svårigheter" plus några hinder han inte hoppat tidigare.
Vi är bäst!
Malin är bättre ändå, för utan henne fick jag inget vettigt gjort.
Hoppas trisslotten jag köpte idag ger klirr i kassan så jag kan bjuda Malin på solsemester med fri massage varje dag, för det lär hon behöva efter att se efter mig eller mitt barn hela dagarna.


Banken



Vattnet



Litet upphopp


Stockhinder

Överlevnad - en grann konst

Jag tränade terräng idag.
Det var den allra första gången för Blixt, hmpftonde gången för mig.
Blixt var laddad, men udden hade slipats ner en aning med hjälp av framridning hemma innan vi for till terrängbanan. En överlevnadsåtgärd från min sida. Jag vet nämligen hur otroligt upphetsad Blixt blir vid åsynen av andra hästar som färdas i ljusets hastighet på öppna fält.
Men även om udden var av så var han ändå pigg och rask.
Så pass att jag fick en notering på avramlingskontot. Hur det gick till bör kanske beskrivas av nån som såg det, men han stod på bakbenen på pass att stigbygelkrampan löste ut och jag tappade stödet där. Sen tror jag att nån form av krampaktigt kramande av Blixts bakdel ingick i sekvensen innan jag slutligen fick tugga gräs.
Innan det var färdigt hoppade vi dock en slinga med flera lättare hinder och det gjordes ganska bra.
Nedhopp från bank och vattenvadande är inget som Blixt har nåt till övers för, men det kanske kommer.
Imorgon ska vi "påt igen".

Wish me luck!

Fler män tack!

Det behövs fler män som inser att problemet inte är reserverat för den andra halvan av befolkningen.

Läs gärna här!

Kongress

Vi hänger på kongress hela helgen.
Det är ganska kul.
Det är ganska härligt.
Det är vid vissa stunder också ganska tråkigt.
Då kan man passa på att knäppa kort.

Ikväll har Malin och jag tillsammans med kossan och åsnan varit ut på en helt underbar långtur.
Välkommen vår och lycka!

Magnus Betnér är en fiffig person.

Läs bara vad han skriver om Svergiedemokraterna.

Jag funderar på det här med schizofreni och hästar, om det är kompatibelt.
Min häst verkar nämligen vara en typ med flera personligheter.
Ena dagen galen med svansen på ryggen och maximal spänning i alla muskler.
Vad man än gör från ryggen får man inget gensvar.
Andra dagen en mycket avspänd och fin häst som lyder sin ryttares minsta vink så gott han förmår sett till hans unga ålder och utbildning.
Tredje dagen ett mellanting av ovanstående.

Idag fick den gode Blixt åka till ridskolan och vara på uteridbanan. Den miljö som orsakade beteendet i alternativ ett senast. Idag blåste det dessutom full storm. Ett störningsmoment mindre var att Blixt var ensam häst på plats. Det är bra ibland.
Malin var med som hinderbyggare/nanny/groom/chaufför/hejarklack.
Eftersom jag nu bestämt att det är färdigjamsat så var jag från början noga med att han skulle svara framåt och gå dit skänkeln visade. Det funkade faktiskt riktigt bra.
Jobbade lite med bom på marken och litet kryss och avslutade med att hoppa en liten oxer med hjälphinder, funkade bra men inte så mycket mer.
Det känns att han är beroende av en tydlig marklinje och jag skulle önska mer sug mot hindren. Kanske lite terrängträning kan göra susen för bjudningen?

Blixt får VG på sitt uppförande idag och G på sin hoppning.
Själv får jag nog ungefär samma betyg.

Malin däremot hon får MVG på allt!

Inte så roliga snuttar, men ändå snuttar

Efter att sportkossan demolerat stallets gemensamma täckesbestånd förra lördagen har hans popularitet sjunkit en aning hos oss i den närmsta kretsen. Dock har han blivit något av en kändis på Facebook och via diverse bloggande människor.

Idag har han och Blixt haft sitt hingstutsläpp a'la Wången.
Något som uppskattades mycket.
Blixt ska passa på att njuta, nästa gång jag rider är det hårdkörning och disciplin som gäller.