Back in the saddle

Blixts bästis Hellge, sötast i stan!

Japp!
Jag har ridit.
Hästen var mer eller mindre hysteriskt lycklig över att få göra nåt vettigare än att pulsa i paddocken och klädde nästan på sig sadel och träns själv.
Malin och jag tog våra rara fyraåringar och for till ridhuset i Ringnäs.
Blixt var så laddad att han hann bocka tre gånger innan vi ens kommit till mitten av ridhuset.
För att inte behöva sätta livet till under denna första uppsittning sen vintervila och barnafödande så planerades det några varv på lina först.
Många varv blev det.
Hästen hade så otroligt mycket energi och han kunde bara inte sansa sig till skritt och trav utan galopperade från första stund. Kommunikation är inte hans starka sida när han är uppeldad utan det är bättre att låta honom bränna av lite energi först och sen kan han lyssna. Efter en halvtimme på lina var han redo att lyssna pyttelite.
Så jag red.
Dryga tre veckor efter förlossning och det betyder enligt mig att jag nästan är lika proffsig som proffsen.
Jag kände mig hög av lycka efteråt och hästen med skulle jag tro.
Heja mig!

Jag och M.Baryard

Kylan sätter stopp för min ambitioner att vara Malin Baryard-like och rida tre veckor efter förlossning.
Det må vara hur tufft som helst men jag sätter mig inte på hästen när det är 22 minusgrader.
Icke!
Jag är så himla sugen på att komma igång nu.
Det vore liksom idealiskt att få ta den här igångsättningsperioden medan snön faktiskt är här.
Den enda funktionen jag kan tänka mig för snön är nämligen som falldämpare när undertecknad flyger av sin ystra fyraåring.

Tips önskas

Mattips that is.
Jag har ingen vidare aptit.
Jag har ingen lust att laga mat.
Jag tycker att jag har dåligt med tid för matlagning.
Jag har framförallt ingen fantasi.
Så nu kära vänner vill jag genast ha tips på snabba, enkla och goda maträtter jag snabbt kan svischa ihop.
Efter min lilla "kollaps" förra veckan är jag under bevakning och måste äta duktigt. Lillan äter av mig också så jag antar att det kräver lite extra. Funderar på att sätta Lovikkas gästspelande mormor på att göra matlådor som jag kan äta av när hon, mormodern, flugit sin kos igen.

Så kom igen friends and fo's, give it to me!

Och nej Lotta O, jag vill inte äta lusern. *wink* =)

Bärsjal

Ungen hänger i bärsjalen.
Bingo! Det betyder att jag har två armar till förfogande och kanske hinner blogga.
Det skall erkännas att när jag först hörde talas om bärsjal så tänkte jag bums att dessa var till för kvinnor och män som odlar sin egen mat, har fotriktiga skor, tygbindor/mosstamponger/helskägg, mulltoa och hennafärgat hår. Sen läste jag på lite och insåg att det kanske var aningens fördomsfullt av mig att avfärda denna tingest till trädkramarens fattigmansbabybjörn. Det verkade nämligen som att det fanns en massa fördelar med bärsjalen som bärselen inte hade.
Sen glömde jag bort hela grejen.
Vips var Lovikka ute och vi hade babylycka några dagar innan vi var tvungna att ge upp och inse att vi inte skulle klara oss särskilt länge med att sitta i soffan och stirra på underverket. För hur gärna vi än ville sitta där, så behövde vi tvätta kläder, oss själva, diska, äta, ha kontakt med samhället och lite andra oviktiga saker. Problemet var att Lovikka ville fortfarande att vi skulle sitta/ligga och bara beundra henne. Kompromissen, att hon är med när vi gör allt annat tråkigt i livet som att lägga in i tvättmaskinen, fungerar toppen för henne men mindre bra för oss eftersom det betyder att den som har Lovikka med också bara har en arm tillgänglig för annat.
Testa gärna att bre en smörgås, skriva email, påklädning eller nåt annat vardagligt med en dyrbar baby balanserande på ena armen.
Nu tycker säkerligen många att det är tramsigt. Att barn gott kan ligga själva och roa sig medans mamma/pappa klär sig/äter/går på toaletten men det är inte alltid så enkelt.

Bärsjalen kom så åter in i mina tankar och jag läste på lite igen. Så nu har vi, tack vare min mamma som köpt en åt oss, en Moby Wrap och flickebarnet ligger nära intill och sussar. Mycket praktiskt och avlastande. Väldigt lite fotriktiga skor och mosstamponger i sikte och nåt helskägg lär vi aldrig få se på vare sig Lars eller mig, för det är dåligt med skäggväxten här.

Snön väller in över oss.
Och vi saknar Stefan så det gör ont.
Fina, snälla, rara, duktiga, smarta, roliga, underbara Stefan.

Telefonen ringde halv fyra på morgonen.
Det kan omöjligt vara bra.
Stefan är på väg och inget kan vi göra åt det.
Kära Stefan.

Kära Stefan

När det precis känns som att allt är på plats och livet ska börja så rasar något annat.
Lars äldsta bror Stefan är mycket sjuk och vi är alla förtvivlade och maktlösa.
Stefan som är så rolig att vi kan skratta i timmar åt hans fantastiska historier.
Stefan som är så intelligent att man kan diskutera nästan vad som helst med honom och få ut något av det.
Stefan som är den bästa jag vet på att "ta folk".
Vem som helst känner sig sedd och inkluderad i Stefans sällskap.
Stefan som verkligen inte kan spela krocket.
Han måste klara det här.

Vals

Pekfingervalsen är som bekant det man använder sig av när man inte kan hantera tangentbordet med två händer.
Jag har regredierat till denna icke-glamourösa skrivmetod.
Varför undrar du kanske?
Från att ha varit en förhållandevis rapp tangenttryckare är jag numera bakbunden.
Lovikka hänger helst med en förälder. Just nu är jag enda föräldern i huset, således hänger vi en hel del.
Det gör att bloggandet blir åsidosatt. Jag misstänker dock att det inte är nån större förlust för mina få trogna läsare eftersom innehållet förmodligen skulle bli aningens enahanda.
Ett enda matande, ammande, bytande, sovande och lite enhandssurfing är vad vi har att delge omgivningen.

Pappa Lars har åkt till Stockholm.
Vi saknar och längtar.

Förändring

Den stora förändringen är ett faktum.
Det märks på oräkneliga sätt.
Som exempel:

• Vi sover sällan mer än tre timmar i sträck.
  
• Allt som skall göras utanför hemmet måste planeras stegvis och nogsamt.
  
• Kallnad mat är mer regel än undantag. Men värme är ingen smak så det gör inget intalar jag mig.
• Källan till samtalsämnen svämmar över eftersom den numer innehåller bajs, kräks, sömn och hudrodnad, något som tidigare endast nämndes vid ytterst få tillfällen och än mer sällan samtidigt med varandra.
• En mycket odramatisk hållning till ovanstående ämnen har intagits. När helst det händer något i bajs och kräkskategorin är vi förvånansvärt opåverkade och torkar glatt vidare.
  
• Tvättmaskinen har, i det närmaste, fått helgonstatus.
  
• Att "oroa sig" har fått en helt ny betydelse. Inne just nu är att oroa sig för att det lilla änglagrynet ska bli sjuk.
  
• Frigjordheten hos mamman har nåt nya dimensioner. Det är enklare att amma i bar överkropp. Som tur är så görs det endast hemma och inte vid besök.
  

Fortsättning följer, nu måste jag nämligen ta av mig tröjan...

Mardröm light

Natten som gick var hemsk.
Lilltjejen vaknade vid 2 och skulle äta.
Hon åt av allt i ungefär tre och en halv timme.
Sen skulle vi sova tyckte jag.
Lovikka delade inte den uppfattningen. Alls.
Så hon gallskrek.
Jag gallgrinade, förmodligen lika trött jag.
Nån gång efter 6 somnade vi allihopa av utmattning.
Nu tycker ni kanske att detta är en baggis, sånt är bebislivet.
Ja det kan tyckas.
Det var dock första gången som det var så här och det var mardrömslikt.
Så nästa gång är det förmodligen inte ens värt att nämna.

Nu laddar vi för Mello och utlovad mat/snacks/godisorigie i samband med detta.
Hurra, äntligen en chans att behålla vikten.

Godmorgon!

Hemma

Att vara hemma med ny bebis och älskad partner måste vara det härligaste man kan vara med om. Vi har det så skönt tillsammans. Hasar runt och trivs. Dock händer det att vi har besök, ganska ofta faktiskt. Inte helt idealiskt kanske, man är ju trots allt rätt trött och mosig, men vi försöker begränsa beundrarskarorna så gott det nu går.

Idag har familjen varit till stallet. Jäntungen trivs ypperligt i babyskyddet och sover sig igenom det mesta bara hon får tillbringa tiden där. Både Blixt och Hellge har snoozat bebis och båda var lika försiktiga och nästan lite högtidliga.

Imorgon planerar Lovikka och jag att gå på Pay & Jump på Sorf.
Heja oss!

Lovikka - inte bara en vante

This is what a feminist looks like!

Jag hade planer på att skriva ett långt inlägg om det här.
Men det blir inte alltid som man tänkt sig.
Lördagen, till exempel, hade vi planerat att åka med Malin och Chrille plus våra kära hästar till Enånger för att få dem skodda.
Det var bara den lilla detaljen att vattnet gick kl 23 på fredagkväll och därefter satte ett intensivt värkarbete igång vid 01-tiden. Intensivt med betoning på inte som som i att den blivande mamman INTE ville vara med längre. Det gjorde nämligen, kanske inte helt otippat, väldigt ont.
Så Malin informerades om att vi inte kunde åka på lördagsmorgonen och hade hon ett stort hjärta så fick hon gärna ta med min häst. Naturligtvis gjorde hon det och Blixt har numera världens bästa vinterdäck...
Tack älskade Malin!

Vi då?
Jo vi fick ju helt sonika bege oss till förlossningen.
Efter en underbar ryggmärgsbedövning och ett team bestående av Lars (coach), barnmorska Kristina (chef), barnskötare Eva (chefssekreterare) och mig (lustgastutande singelspelare) så föddes Lovikka klockan 12.15 på lördagen.
Både Lars och jag har ju varit säkra på att plutten varit av manligt kön så vi blev ganska förvånade när det var Lovikka som kom upp på magen. Sanningen att säga blev vi nog rätt förvånade att det faktiskt var en äkta bebis därinne.
Så nu är hon här, Helga Lovikka Märta Hildén. En ljuvlig bebis med väldigt mycket hår.

I måndags kväll kom vi hem från BB och det är så mycket skönare att vara hemma än där.
Så nu är dagarna lite annorlunda än förr.
Ja, hela livet är annorlunda såklart.
Underbart annorlunda.

På lördag funderar Lovikka och jag på om vi ska köra lite läktarhäng på SORF och kolla på Pay and Jump. Viktigt att tidigt så ett frö för den sport som är framtiden.