Vilket liv det blev, eller också inte.

Vem tycker jag är en självupphöjande, egotrippande, pompös Miss Know-it-all?
Räck upp en hand!

Ni andra, vi kan väl höras när temperaturen stigit till stadiga plusgrader?
För just nu är det frostigare än i renröven och då menar jag inte bara klimatet.

Vuxenmobbing

Sociala medier är för roligt.
Som ett virvlande pärlband av personlig information, det tar aldrig slut.
Jag matas ideligen av statusuppdateringar, bloggar och tweets som handlar om allt från middagsmat till skilsmässor.
Det kan vara praktiskt och intressant men också irriterande och störande.

Jag har funderat en del på det här på senare tid och på de konsekvenser det får.
För det är som sagt många gånger väldigt praktiskt och intressant, men ibland är det bara hemskt.
Det händer att folk hänger ut sin otrogne partner.
Det händer att folk hänger ut sin orättvise chef.
Det händer att folk hänger ut sin taskiga mamma.
Det är på samma gång fascinerande och otäckt. Jag kan inte låta bli att titta, men jag håller en imaginär kudde framför ansiktet.

I den lilla hästvärlden där jag lever är vi, trots att det är den lilla hästvärlden i trakten, många invånare.
Befolkningen består av folk och hästar i alla åldrar, färger, inriktningar och kunskapsnivåer.
Eftersom det är ett fritt land så kan vi, så länge vi håller oss inom lagens råmärken, göra nästan vad vi vill med våra hästar.
Många av oss väljer att göra lite allt möjligt, andra väljer att nischa sig och bli bra på något speciellt.

I hästvärlden finns ett överflöd av skitsnack.
Ja det är sant, det snackas väldigt mycket skit.
Hur jag vet?
Jag är en av de främsta.
Jag är verkligen jätteduktig på att prata skit.
Jag kan förfäras och förföras i timmar av att prata om andra invånare i denna värld, både två- och fyrfota.
Är jag en hemsk människa?
Ja, det är jag förmodligen.
Borde jag sköta mig själv och skita i andra?
Garanterat.
Skäms jag?
Inte direkt.

Jag tycker någonstans att det är ganska okej, för det är så här vi umgås.
Skit behöver inte, namnet till trots, vara något negativt.
Jag pratar lika mycket om hur fint jag tycker någon annan rider som om hur illa någon tredje sitter.
Att se fina hästar och fin ridning är roligt. Att se motsatsen är inte särskilt kul, men det finns och det ger upphov till en del prat.
Är jag själv så duktig att jag ens kan eller bör uttala mig om hur andra rider?
Nej, verkligen inte.
Men jag gör det ändå, om, om och om igen.

Nu har jag börjat fundera.
Vi är många som pratar skit.
Vi är många som pratar negativ skit.
Den negativa skiten handlar ofta om samma personer.
Är det okej?
Ja, jag tycker nånstans att det är okej.
För man kan inte älska alla och man måste heller inte låtsas att man gör det.
Men det finns ett men.
Och där kommer de sociala medierna in.
Dessa har gjort det möjligt för oss alla att gå tillbaka till mellanstadienivå.
Där vi kan antyda, påpeka, pika, viska, peka, skratta, himla med ögonen, skvallra, retas, håna och nypas, men på ett sätt som vuxna datoranvändare förstår.
För det är bara där i skillnaden ligger.
Det är bara det som skiljer oss från mellanstadiemobbaren, att vi sitter hemma bakom vårt tangentbord och inte behöver ta ansvar för det som vi gör.
För jag är säker på att de personer som är utsatta för det vi gör blir precis lika ledsna som dem som blev dragna i flätan, kallade för glasögonorm, jagade i duschen, kallade för fetto, knuffade på skolgården eller inte blev sedda överhuvudtaget.

Vi kan prata skit.
Vi kan ha massor med olika åsikter om varandra.
Vi kan tycka precis vad vi vill.
Men vi behöver faktiskt inte berätta för hela världen vad vi tycker.
Vi kan hålla det för oss själva.
Vi kan uppföra oss hövligt.
Vi kan bete oss som vuxna.
Vi måste.

Vi kan inte begära att barn och ungdomar inte ska mobbas när vi gör det själva, hela tiden.

Blixt gör come back

Sist vi tränade innan vilan så slog han sig. Perfekt avsprångspunkt och allt, men på nåt sätt blev det fel och han ångrade sig i upphoppet. Resultatet blev att vi ramlade rakt ner i en oxer och han slog sig. Ville inte hoppa mer.
Han är sedan tidigare ganska försiktig, eller rättare sagt, han tycker att det är fruktansvärt att riva och blir gärna halt några minuter när han gör det. Så halt att han måste stå och hålla upp benet i luften och inte stödja på det alls.
Det har hänt nån gång. Första gången blev jag så orolig och försökte bums minnas djurambulansens telefonnummer. Men innan jag ens fått fram telefonen så var han fit for fight igen.

Nåja, efter den där oxerincidenten har han vilat och inte gjort nåt seriöst alls.
Så igår var det dags för första riktiga träningen på länge. Jag kände innan att det skulle kunna gå precis hur som helst. Jag pratade med Maja (tränaren) och förklarade läget, att jag inte ville riskera några otrevligheter. Och det gick bra. Jättebra. Han verkade trivas med sitt nya tjocka gummibett och visade hela tiden att han ville mer och vidare. Mattehjärtat pickade på som aldrig förr och jag kände mig så lättad.
Jag bestämde mig också för att nöja mig efter en bra runda och inte låta honom gå ännu högre. Han skulle få sluta på topp.
För övrigt råkade han riva utsprånget i kombinationen en gång...
Tvärhalt och frambenet hängandes.
Tre minuter senare fin och fräsch och framåt.
Ingen risk för nån rivning då inte.
Möjligen satt matte lite löst över oxern eftersom han tog i lite extra.
Trevligt med såna som lär sig sin läxa.

Filmsnutt med 9 sekunder framhoppning på bebishöjd

Prata om det

Alla borde prata om det.
Gråzoner.

Planering

Sysselsättningsgraden har slagit i taket.
Eller det har den väl inte, men det finns viss risk för att den gör det framöver.
Jag när en dröm om att en människa ska hinna vara familjemedlem, arbetstagare, förtroendevald och fritidssysselsatt på samma gång.
Hoppas den drömmen blir sann.
Jag vill nämligen inte behöva välja bort nåt.
Det måste gå.
Måste.
Lösningen sägs vara planering.
Jag suger på det.
Jag gillar spontanitet och frihet.
Voj voj.

Hästen är ett smalt streck.
Han har aldrig varit ens i närheten av fet.
Snarare har man jublat de få dagar hans revben inte skymtat fram under huden.
Den här hösten har det varit värre än nånsin.
Åtgärd?
Inköp av stuterihö med finfina värden och nedväxling.
Konsekvens?
Tom plånbok och förhoppningsvis en häst som inte kallar sig Kate Moss framåt jul.
Ridningen har funkat sisådär.
Han har varit ridbar för det mesta.
På kvalitets gick han hyfsat bra. Att han var spänd gick inte att göra så mycket åt, men på det hela taget så skötte han sig.
På "vanlig" tävling är han mindre trevlig.
Jag hoppas att hans beteende blir bättre med åldern.
Hans bästis Kossan sköter sig dock exemplariskt i nästan alla sammanhang. Möjligen att han kan få lite minuspoäng för glupskhet men det är nog allt. Kossan har blivit fin i kroppen och den tid när han kastade sig in i ridhusväggar och ridbanestaket är förbi. Han kommer slå underifrån. Ingen kommer vara beredd när kossan plötsligt kliver fram och slår alla med häpnad.
Heja Kossan Cowabunga!

Arbetaren

Jag jobbar igen.
Den första dagen var jag lite rädd.
Tänk om jag hade glömt hur man gjorde.
Den andra dagen kändes som semester.
På jobbet har man nästan egen tid.
Eller inte egentligen.
Att jobba nu är nästan samma som semester var förr.
Jo, men nästan alltså.
Samtidigt så längtar jag efter dem, hela dagarna.
Lars och Lovikka.
De två bästa människorna på hela jorden.