Vuxenmobbing

Sociala medier är för roligt.
Som ett virvlande pärlband av personlig information, det tar aldrig slut.
Jag matas ideligen av statusuppdateringar, bloggar och tweets som handlar om allt från middagsmat till skilsmässor.
Det kan vara praktiskt och intressant men också irriterande och störande.

Jag har funderat en del på det här på senare tid och på de konsekvenser det får.
För det är som sagt många gånger väldigt praktiskt och intressant, men ibland är det bara hemskt.
Det händer att folk hänger ut sin otrogne partner.
Det händer att folk hänger ut sin orättvise chef.
Det händer att folk hänger ut sin taskiga mamma.
Det är på samma gång fascinerande och otäckt. Jag kan inte låta bli att titta, men jag håller en imaginär kudde framför ansiktet.

I den lilla hästvärlden där jag lever är vi, trots att det är den lilla hästvärlden i trakten, många invånare.
Befolkningen består av folk och hästar i alla åldrar, färger, inriktningar och kunskapsnivåer.
Eftersom det är ett fritt land så kan vi, så länge vi håller oss inom lagens råmärken, göra nästan vad vi vill med våra hästar.
Många av oss väljer att göra lite allt möjligt, andra väljer att nischa sig och bli bra på något speciellt.

I hästvärlden finns ett överflöd av skitsnack.
Ja det är sant, det snackas väldigt mycket skit.
Hur jag vet?
Jag är en av de främsta.
Jag är verkligen jätteduktig på att prata skit.
Jag kan förfäras och förföras i timmar av att prata om andra invånare i denna värld, både två- och fyrfota.
Är jag en hemsk människa?
Ja, det är jag förmodligen.
Borde jag sköta mig själv och skita i andra?
Garanterat.
Skäms jag?
Inte direkt.

Jag tycker någonstans att det är ganska okej, för det är så här vi umgås.
Skit behöver inte, namnet till trots, vara något negativt.
Jag pratar lika mycket om hur fint jag tycker någon annan rider som om hur illa någon tredje sitter.
Att se fina hästar och fin ridning är roligt. Att se motsatsen är inte särskilt kul, men det finns och det ger upphov till en del prat.
Är jag själv så duktig att jag ens kan eller bör uttala mig om hur andra rider?
Nej, verkligen inte.
Men jag gör det ändå, om, om och om igen.

Nu har jag börjat fundera.
Vi är många som pratar skit.
Vi är många som pratar negativ skit.
Den negativa skiten handlar ofta om samma personer.
Är det okej?
Ja, jag tycker nånstans att det är okej.
För man kan inte älska alla och man måste heller inte låtsas att man gör det.
Men det finns ett men.
Och där kommer de sociala medierna in.
Dessa har gjort det möjligt för oss alla att gå tillbaka till mellanstadienivå.
Där vi kan antyda, påpeka, pika, viska, peka, skratta, himla med ögonen, skvallra, retas, håna och nypas, men på ett sätt som vuxna datoranvändare förstår.
För det är bara där i skillnaden ligger.
Det är bara det som skiljer oss från mellanstadiemobbaren, att vi sitter hemma bakom vårt tangentbord och inte behöver ta ansvar för det som vi gör.
För jag är säker på att de personer som är utsatta för det vi gör blir precis lika ledsna som dem som blev dragna i flätan, kallade för glasögonorm, jagade i duschen, kallade för fetto, knuffade på skolgården eller inte blev sedda överhuvudtaget.

Vi kan prata skit.
Vi kan ha massor med olika åsikter om varandra.
Vi kan tycka precis vad vi vill.
Men vi behöver faktiskt inte berätta för hela världen vad vi tycker.
Vi kan hålla det för oss själva.
Vi kan uppföra oss hövligt.
Vi kan bete oss som vuxna.
Vi måste.

Vi kan inte begära att barn och ungdomar inte ska mobbas när vi gör det själva, hela tiden.