Blixt gör come back

Sist vi tränade innan vilan så slog han sig. Perfekt avsprångspunkt och allt, men på nåt sätt blev det fel och han ångrade sig i upphoppet. Resultatet blev att vi ramlade rakt ner i en oxer och han slog sig. Ville inte hoppa mer.
Han är sedan tidigare ganska försiktig, eller rättare sagt, han tycker att det är fruktansvärt att riva och blir gärna halt några minuter när han gör det. Så halt att han måste stå och hålla upp benet i luften och inte stödja på det alls.
Det har hänt nån gång. Första gången blev jag så orolig och försökte bums minnas djurambulansens telefonnummer. Men innan jag ens fått fram telefonen så var han fit for fight igen.

Nåja, efter den där oxerincidenten har han vilat och inte gjort nåt seriöst alls.
Så igår var det dags för första riktiga träningen på länge. Jag kände innan att det skulle kunna gå precis hur som helst. Jag pratade med Maja (tränaren) och förklarade läget, att jag inte ville riskera några otrevligheter. Och det gick bra. Jättebra. Han verkade trivas med sitt nya tjocka gummibett och visade hela tiden att han ville mer och vidare. Mattehjärtat pickade på som aldrig förr och jag kände mig så lättad.
Jag bestämde mig också för att nöja mig efter en bra runda och inte låta honom gå ännu högre. Han skulle få sluta på topp.
För övrigt råkade han riva utsprånget i kombinationen en gång...
Tvärhalt och frambenet hängandes.
Tre minuter senare fin och fräsch och framåt.
Ingen risk för nån rivning då inte.
Möjligen satt matte lite löst över oxern eftersom han tog i lite extra.
Trevligt med såna som lär sig sin läxa.

Filmsnutt med 9 sekunder framhoppning på bebishöjd