Planering

Sysselsättningsgraden har slagit i taket.
Eller det har den väl inte, men det finns viss risk för att den gör det framöver.
Jag när en dröm om att en människa ska hinna vara familjemedlem, arbetstagare, förtroendevald och fritidssysselsatt på samma gång.
Hoppas den drömmen blir sann.
Jag vill nämligen inte behöva välja bort nåt.
Det måste gå.
Måste.
Lösningen sägs vara planering.
Jag suger på det.
Jag gillar spontanitet och frihet.
Voj voj.

Hästen är ett smalt streck.
Han har aldrig varit ens i närheten av fet.
Snarare har man jublat de få dagar hans revben inte skymtat fram under huden.
Den här hösten har det varit värre än nånsin.
Åtgärd?
Inköp av stuterihö med finfina värden och nedväxling.
Konsekvens?
Tom plånbok och förhoppningsvis en häst som inte kallar sig Kate Moss framåt jul.
Ridningen har funkat sisådär.
Han har varit ridbar för det mesta.
På kvalitets gick han hyfsat bra. Att han var spänd gick inte att göra så mycket åt, men på det hela taget så skötte han sig.
På "vanlig" tävling är han mindre trevlig.
Jag hoppas att hans beteende blir bättre med åldern.
Hans bästis Kossan sköter sig dock exemplariskt i nästan alla sammanhang. Möjligen att han kan få lite minuspoäng för glupskhet men det är nog allt. Kossan har blivit fin i kroppen och den tid när han kastade sig in i ridhusväggar och ridbanestaket är förbi. Han kommer slå underifrån. Ingen kommer vara beredd när kossan plötsligt kliver fram och slår alla med häpnad.
Heja Kossan Cowabunga!

Arbetaren

Jag jobbar igen.
Den första dagen var jag lite rädd.
Tänk om jag hade glömt hur man gjorde.
Den andra dagen kändes som semester.
På jobbet har man nästan egen tid.
Eller inte egentligen.
Att jobba nu är nästan samma som semester var förr.
Jo, men nästan alltså.
Samtidigt så längtar jag efter dem, hela dagarna.
Lars och Lovikka.
De två bästa människorna på hela jorden.

Kallare klimat

Det blåser kalla vindar.
Dels för att hösten är här och dels för att rasisterna slutligen klev in i parlamentet.
Jag sörjer det präktiga Sverige.
Ett Sverige där vi slog oss för bröstet och sa att här var minsann alla välkomna.
Ett Sverige där vi demonstrerade när någon skulle utvisas.
Ett Sverige där endast några få tokstollar tyckte sig vara lite bättre än vissa.
Plötsligt är det legitimt att säga: -Det är för många här och det kostar för mycket pengar.
Precis som om att om vi stängde gränsen så skulle vi plötsligt bada i gemensamma tillgångar, arbeten skulle finnas åt alla, all kriminell verksamhet vore ett minne blott och det blonda paradiset ett faktum.
Jo tjena!